Politik är inte ett smörgåsbord

Många svenskar verkar tro att politiken är ett smörgåsbord.

Så kan man plocka det man tycker bäst om. Lite av allt. Få se nu.

Mm… gratinerad friskola, tar en liten skiva. Men segregeringen hoppar jag nog över idag. Rutavdraget ser gott ut, är det en polsk rätt? Smakar nog lite på den också. Tror inte jag får i mig några klassklyftor dock. Offentlig sektor? Nja, en liten bit då. Man blir tjock av den här jag hört. Hellre lite mer valfrihet, finns den i sås också? Kan inte få nog av den. Skattesänkningen ser aptitlig ut, väldigt fin presenterad. Är det valfläsk den är inlindad i? Spännande. Oj, titta – integration! Höll på att missa skålen. Någon borde ställa in den lite, ser ut som att den kommer att ramla av bordet när som helst. Låter exotiskt! Den är inte för starkt kryddad, va? Ok, ge mig en liten klick så jag får prova. Nä, tror du verkligen jag får i mig en sextimmars arbetsdag också? Oj, det börjar verkligen se fullt ut på tallriken nu.

Nä, tyvärr är politiken är inget smörgåsbord. Man kan inte ha obegränsat med frihet och bibehålla rättvisan.

Den individuella friheten och rättvisan är en oskiljaktig tandem, men de cyklar väldigt sällan i takt. När den som sitter fram trampar fort, börjar den som sitter bak att bromsa.

Sverige inledde för drygt 20 år sen en övergång från ett rättvisebaserat samhälle till ett frihetsbaserat samhälle. Även om det var sossarna själva som tog första spadtaget, när man avreglerade finansmarknaden, så måste man nog ändå säga att det är Carl Bildt som är den svenska perestrojkans fader.

Valfrihet blev hans och de kommande regeringarnas ledord. För även om sossarna återtog makten 1995, så visade sig vår Jeltsin, Göran Persson, vara lika reformvänlig som sin företrädare. Avregleringar och privatiseringar avlöste varandra och svenska folket – uppenbarligen trötta på 60 års socialdemokratisk ”stalinism” – omfamnade reformerna.

Jag förstår att i ett land med så stark statligt inflytande utvecklar medborgarna en hatkärlek till myndigheterna. En blandning av beroende och motstånd. Ni vill bryta er loss från förmynderiet utan att förlora tryggheten. Därför beter ni er idag som pubertetsarslen, som gapar ”A men, låt mig va ifred” med sprucken målbrottsstämma när ni vill ut och festa, men lägger er i fosterställning i statens säng för att sova bort baksmällan.

Processen mot ett mer individuallistiskt samhälle är inte på något vis avslutad i Sverige. Men vad många av de här finniga tonåringarna inte verkar förstå är att den ökade individuella friheten inte är gratis. Att valfrihet innebär alltid att några bara får välja det som blir över. Att när politiker säger att skattesänkningar ger större rättvisa så ljuger de bara. Att när staten drar sig undan, lämnar den ett tomrum som ingen kan fylla.

Konsekvenserna av den statliga reträtten är komplexa och nästan omöjliga att förutspå. Men jag tror att de kommer att bli dramatiska.

Jag är övertygad att – precis som en fjärils vingslag kan starta en orkan på andra sidan havet – så kan något så oskyldigt som att välja en flashig friskola bidra till en framtida ökade våldsbrott på andra sidan av det sociala havet.

Jag kan inte bevisa det. Men inte heller bli motbevisad.

Men vad man kan vet är att individer i samhällen med stora sociala skillnader och utanförskap är mer våldsbenägna än individer som lever i rättvisa samhällen med små inkomstskillnader.

Och Sverige går tyvärr i fel riktning.

Följ ämnen i artikeln