Vi har råd att hjälpa aidsoffren i Afrika
Break the Silence – bryt tystnaden – var temat för den senaste världskonferensen kring hiv/aids i Durban 2000. Där tystnaden består fortsätter sjukdomen att bre ut sig som en kräftsvulst i samhället. I Afrika lider och dör de sjuka i tysthet, bakom stängda sjukhusdörrar eller i sina hem. Skam och stigma och okunskap och fattigdom och sexuellt våld och promiskuitet och politiskt ointresse – allt bidrar till denna fruktansvärda tystnad. Men det är ju Afrika - så behöver det väl inte vara i Sverige? Men tystnaden från svenska politiker, myndigheter och internationella företag är fortfarande i det närmaste total. Inga kraftfulla initiativ har tagits trots att Sverige innehar ordförandeskapet i EU och därigenom borde ha en stark röst som dess talesman. Sida har länge blundat för dagens situation och inriktat sig på framtida generationer – vilket är bra, men inte tillräckligt. Svenska storföretag förefaller obekymrade trots förlust av utbildad arbetskraft där de är verksamma. Vi kan inte sitta med armarna i kors och vänta på ett vaccin eller en annan magisk lösning medan tusentals människor i fattiga länder dör varje dag för att de inte har råd med de mediciner som finns!
Det har gått tjugo år sedan MMWR – det amerikanska smittskyddsinstitutets tidning – publicerade en kort notis om fem fall av en ovanlig, dödlig lunginflammation hos unga, tidigare friska, homosexuella män i Los Angeles. Detta blev inledningen till en smittspridning av då oanad storleksordning som lett fram till att uppskattningsvis 60 miljoner smittats, varav 25 miljoner dött, och 14 miljoner barn hittills blivit föräldralösa.
Hiv har blivit vår och kanske alla tiders största medicinska katastrof, som utmanar politiska, sociala, ekonomiska, religiösa och vetenskapliga föreställningar.
Samtidigt har detta lett till en exempelöst snabb medicinsk utveckling – redan drygt ett år efter att sjukdomstillståndet konstaterats kände vi till alla smittvägarna och kunde, innan orsaken var känd, informera om hur sjukdomen skulle undvikas. Efter litet mer än två år upptäcktes viruset som låg bakom sjukdomsutvecklingen och sedan 1985 har det funnits möjlighet att testa blod för att diagnostisera infektionen. Det tog längre tid att hitta en framgångsrik behandling men 1994 visades att smittöverföring från mor till barn kunde begränsas och två år senare kom den behandling som har revolutionerat hiv-vården och som lett till att hiv övergått från att vara en dödlig till en behandlingsbar, kronisk sjukdom.
I den rika världen vill säga. I den fattiga delen av världen där 95procent av de smittade lever, vet 9 av 10 smittade fortfarande inte om att de bär på smittan. Detta beror antingen på att de inte förstått att de utsatt sig för smitta, att det inte finns några testmöjligheter eller att de även om sådana finns inte skulle ha något att vinna på att veta om de var smittade eftersom det inte finns någon behandling. Av de 10 procent som känner till att de är smittade är det kanske en av hundra som har tillgång till livräddande behandling.
Hiv är sedan länge en fattigdomssjukdom, som liksom de flesta andra sjukdomar framför allt drabbar de mest utsatta. Tiden är förbi när bilden av den aids-sjuke utgjordes av en vit, yrkesverksam, homosexuell man ur västvärldens medelklass. I dag smittas i Afrika kvinnor till följd av att de saknar sexuell, legal och ekonomisk makt, barn och ungdomar för att de saknar kunskap och förmåga att skydda sig. Samma förhållande i väst yttrar sig bland annat i att svarta homosexuella män i USA och hemlösa missbrukare i Sverige smittas i betydligt större utsträckning än tidigare.
Hade inte sjukdomen till en början varit en medelklassjukdom i en del av världen, som har möjlighet att betala för dyra mediciner hade sannolikt ingen behandling funnits än idag. Nu finns behandlingen, men priset är fortfarande för högt för dem som själva måste betala. På drygt ett år har vissa av de stora läkemedelsbolagen – inte frivilligt utan efter press från internationell opinion – sänkt priset på en kombinationsbehandling mot hiv med som mest från 100 000 till 10 000 kronor per patient och år. Tillverkare i Indien har erbjudit ett pris motsvarande 3000 kronor per år, men dessa kopior är ännu så länge inte kvalitetskontrollerade och har därför bara använts i liten utsträckning. Nyligen sade chefen för ett av de största läkemedelsföretagen att de troligen kan sänka priset till 1 000-2 000 kronor om ordern är tillräckligt stor.
Men den politiska viljan att göra behandlingen tillgänglig saknas fortfarande, såväl i vissa av de mest drabbade länderna som i världens rika länder. Att sätta pris efter betalningsförmåga, att tillåta konkurrens från tillverkare som håller lägre priser, att påbörja licenstillverkning där efterfrågan finns har hittills inte accepterats av läkemedelsindustrin och därmed inte heller av världshandelsorganisationen, WTO. Frågan kommer dock, på begäran av flera afrikanska länder, upp på nytt vid ett WTO möte i Geneve 20 juni. Inte heller världshälsoorganisationen, WHO, kunde när dess generalförsamling sammanträdde för ett par veckor sedan stödja en resolution från Brasilien med krav på åtgärder mot de handelshinder som begränsar länder att importera eller tillverka billigare kopior av de livräddande läkemedlen.
Alla har rätt till behandling mot livshotande sjukdomar. Detta till synes självklara faktum fastslogs nyligen av FN´s kommision för de mänskliga rättigheterna.
De hiv-förebyggande åtgärder och den hiv-vård som utvecklats av personal på svenska kliniker och mottagningar i samarbete med hiv-infekterade och patientorganisationer är sannolikt den bästa i världen. Sveriges regering, Sida och andra statliga myndigheter, privata företag och organisationer kan tillsammans bidra till en förändring om vi tar vara på denna kunskap och erfarenhet – det är vårt ansvar att dela den med andra! Stöd initiativ att överbrygga pris – och handelshinder för existerande läkemedel – försvaret av kommersiella intressen får inte vara viktigare än försvaret av mänskligt liv och mänskliga rättigheter.