Jag tvingas förklara för barn att de inte duger
Lärare: Dagens betygssystem tar knäcken i onödan på så många unga
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2023-10-05
DEBATT. Det är söndag kväll den första oktober. Utanför köksfönstret är det mörkt, det är definitivt höst nu. Jag scrollar upp och ner på Vklass; den digitala plattform Sundsvalls kommun valt för sina skolor.
Jag är lärare i årskurs sju till nio, och på min arbetsplats närmar vi oss terminens utvecklingssamtal. Det har blivit dags för mig och mina kollegor att meddela våra elever hur de ligger till betygsmässigt.
Jag har svårt att fokusera på uppgiften. För det är något som gnager i mig. En frustration som funnits med i flera år, och som bara blir större och större.
Frustrationen över att lyda under ett betygssystem som tar knäcken på så oerhört många barn.
Och frustrationen över att vara rädd att uttrycka mig om saken eftersom jag kanske inte har tillräckligt bra koll på skolpolitiken. Eller statistiken. Eller logiken.
Men jag har fasen i mig i alla fall koll på pedagogiken. Och en hel del forskning. Om inte all. Och jag vurmar alldeles för mycket för vår framtid – alla ungar i våra skolor – för att vara tyst.
Jag kanske är naiv. Men jag förstår inte varför våra beslutsfattare inte ser sambandet. Sambandet mellan våldet och kriminaliteten som krupit ner hjärtslitande lågt i åldrarna och det faktum att vi har ett betygssystem som år efter år talar om för femtonåringar att de inte duger. Att de inte förtjänar en plats på gymnasiet.
Vi sorterar bort ett antal barn till limbo, eller som det egentligen heter: Introduktionsprogrammet (IM).
Där ska de sedan tillbringa obestämd tid med att göra mer av samma sak som de kämpat med från förskoleklass till årskurs nio utan att lyckas, tills de till slut kanske eventuellt når de där näst intill ouppnåeliga betygen. Något eller några år efter sina klasskompisar – om de inte ger upp på vägen. Vilket många helt förklarligt gör.
År efter år ska jag förklara för ett antal elever att de inte lever upp till kraven för att klara ett E i mina ämnen. De har varit på plats. De har jobbat. De har gjort så gott de kan. Men det räcker inte hela vägen.
För i svensk skola i dag måste eleven nå upp till en viss nivå på precis alla delar som ska vägas in för att uppnå betyget E i ett ämne.
Och ett E motsvarar ungefär en stark trea i det betygssystem jag själv, och en hel del av våra makthavare, växte upp med.
Om jag tänker tillbaka på min egen skolgång och leker med tanken på att mina klasskompisar som hade under 3,0 i medelbetyg skulle ha blivit utan gymnasieplats. Ja, då ser jag ett antal personer framför mig.
Hur hade deras liv sett ut i dag, om mattan dragits undan under dem? Det behöver jag tack och lov inte fundera på. Men jag grubblar mig tokig på varför de som bestämmer inte kan hitta ett system där vi inte sorterar bort unga?
För ett tag sedan gjordes faktiskt ändringar, som ska underlätta för oss som betygsätter. Jag hann nästan säga ”äntligen!” innan jag förstod vad lättnaden innebar. Vi får numer göra en helhetsbedömning där vi väger vissa delar tyngre än andra när vi sätter de högre betygen på stegen.
Men för ett E gäller fortfarande kravet på att man måste uppnå jämn nivå på alla delar.
Bekymret är inte de högre betygen. Har aldrig varit. Bekymret är att elever som är mycket kompetenta när det gäller flera delar i ämnen, men inte klarar enstaka, blir utan betyg.
Trasiga själar har det funnits i alla tider och det kommer det alltid finnas. Ett fåtal som inte kommer framåt hur än vi stångar oss blodiga för dem. Men det är inte dem jag syftar på.
Jag syftar på de hundratals elever, bara i min kommun, som varje år saknar behörighet att söka in på ett nationellt gymnasieprogram eftersom kraven för att uppnå det där E:et i de teoretiska ämnena är alldeles för högt för alldeles för många.
Det saknas undersköterskor inom vården och man skriker efter folk i byggbranschen. Det behövs kompetenta kockar och skickliga frisörer.
Jag lovar att det dräller av ungdomar som plättlätt skulle besitta dessa kompetenser inom kort om de fick en chans på ett gymnasieprogram, i stället för att slita med sisyfosarbeten på IM.
Barn skjuter barn. Det har blivit viktigare att träna inrymning än utrymning i våra skolor. Köerna till barn- och ungdomspsykiatrin ringlar oändliga.
Och jag skriver en debattartikel i ren förtvivlan i stället för att fylla i ännu fler F-varningar. Kan vi snälla skapa en ljusare framtid för våra barn i stället för att planera ungdomsfängelser att sätta dem i när de gett upp?
Caroline Lorentzon, lärare i svenska och engelska, fritidspolitiker i kyrkofullmäktige för Socialdemokraterna
Häng med i debatten och kommentera artikeln – gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.