Vardagspimplandet förstör våra privatliv
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2010-12-17
Sanna Lundell och Ann Söderlund: "Sex and the City"-drickandet funkar inte
Kort om handlingen i senaste ”Sex and the City”-filmen: fyra framgångsrika (oklart hur), nedbantade och märkesknarkande väninnor åker på tjejresa till fjärran Abu Dhabi. Det hela börjar med att den pimpinetta brunetten är utsjasad i sin roll som galet rik hemmafru med heltidsanställd barnflicka. Efter veckans stora cupcakebak går hon in i skafferiet och bryter ihop med övertydliga utmattningssyndrom. Nu bara måste hon ”unna” sig en champagnestinn lyxhelg i goda vänners lag.
Första halvtimmen dras man med i den weekendrusiga lättjan, men i takt med att korkarna flyger lite för frekvent och fartfyllt börjar en och annan skruva på sig i fåtöljen.
Tjejerna i SATC har konstant en drink alternativt ett glas champagne i näven. De dricker i princip från frukost till vickning. Däremot är de aldrig bakfulla. Inte fulla heller för den delen. Aldrig trötta. Aldrig mosiga. Hela filmen är som ett enda supersponsrat reklaminslag för alkohol i allmänhet och skumpa i synnerhet.
Och vid närmare eftertanke så blir det uppenbart att det lika gärna kunde vara du och ditt eget tjejgäng på den lokala stammispuben (minus Dior-flipflopsen och ”Tusen och en natt”-kulisserna).
För anledningen till att dagens högpresterande kvinnor har bytt ut kafferepet mot after work-kvällar måste väl bero på att vi inte mäktar med vår egen verklighet? Att vi någonstans i det evigt snurrande livshjulet måste hoppa åt sidan för att unna oss en stund.
Vi har ju sett förvandlingen själva. Ja, hur pockande män med identitetskris, söndercurlade ungar som inte vill gå och lägga sig och Djävulen-bär-Prada-chefer per automatik får mer försonande drag med några glas rödtjut under västen. För att inte tala om hur snygg och härlig man blir själv. Nu snackar vi nästan Carrie-klass.
Att dricka bort de vassa kanterna som vardagens små problem innebär eller som vi hellre säger – ”förhöjer tillvaron med ett glas vin” – har 2010 blivit totalt normaliserat.
Svenska kvinnors drickande har ökat markant de senaste 30 åren. De senaste tio åren har vi nästintill fördubblat vårt vindrickande. I jämställdhetens namn kombinerar vi europeiskt vin-varje-dag-drickande med vårt gamla hederliga svenska nu-ska-vi-ta-oss-en-liten-fylla-lagom-till-helgen.
Det ser väl vem som helst att den moderna kvinnan både kan jogga och grogga utan att ta minsta stryk.
Pekpinnar och stenar som kastas i glashus eller inte – handlar inte den här glöggsämjan egentligen om någonting helt annat än tjejers rätt att grogga på snubbarnas villkor? Handlar det inte om vår tids rädsla för att se in i grannens (vännens) skitiga vardagsrum? Handlar det inte om ren och skär överlevnadsstrategi om vi ska vara helt ärliga mot varandra?
Att som tjej/mamma/fru/älskarinna/anställd unna sig ett par glas med tjejerna några gånger i veckan gör den oglamourösa vardagen till en fest. Eller som ett avsnitt i ”Sex and the City”.
Men om den annalkande julen nu är barnens högtid så bör vi väl lite till mans ställa oss frågan vem det är som får ta konsekvenserna av mammas (och pappas) vardagspimplande om inte barnen. För i kölvattnet av det eviga socialiserandet har vi en halvbakis, småirriterad, lätt ångestfylld och ofta trött förälder som gärna ser att barnen håller sig undan för att det ska bli lättare att krascha på soffan framför dumburken. Alkoholen försämrar våra relationer, hur gärna vi än vill att det ska vara lika romantiskt och sexigt som i en amerikansk teve-serie.
Förmodligen finns det bara en väg ut från dimridån och det stavas ”tagga ner”. Både kvinnor och män måste välja att leva lite mindre vassa, stressiga och trista liv som man måste dimra med alkohol i tid och otid.
Är det inte på tiden att vi formar liv som vi inte vill fly ifrån genom att öppna upp kranen på bibben så fort fredagen närmar sig? Vore det inte schysst att visa våra barn att vägen till lycka och harmoni inte är kantad av skummande champagneglas, mustigt rödvin och parasolldrinkar?
För det vet vi ju att den inte är. Det ligger alltid någon bakfylla och lurar runt hörnet, ett missbruk och begynnande beroende bakom knuten. Det är lätt att glömma det när Carrie sveper sin femtioelfte Cosmopolitan.
Sanna Lundell
Ann Söderlund