Radioaktivism
Martin Aagård om den nya pratkanalen – och talk radio som högerns megafon
Pratradio är ett uttryck som i Sverige förknippas med Ring så spelar vi, Studio Ett eller möjligtvis Annika Lantz.
Men i USA betyder ”talk radio” något betydligt mer dramatiskt – en betydande kraft i inrikespolitiken, närmare bestämt. En konservativ mediestorm som bidrog så starkt till republikanernas historiska valseger 1994 att det kallades ”det första radiovalet” av talmannen Newt Gingrich.
Det hela började 1987 då Reagan-administrationen avskaffade ”the FCC Fairness doctrine”. En medielag som krävde ett visst mått av opartiskhet av etermedierna. Lagändringen öppnade portarna för en helt ny våg av radiopratare på den yttersta högerkanten som med humor och grovt språk lyckades gjuta nytt liv i den amerikanska konservatismen.
Varför talk radio blev en fest för argsinta, reaktionära gubbtjyvar har diskuterats i evigheter, men dess stjärnor blev betydligt större politiska profiler än de flesta senatorer – Rush Limbaugh, Bill Cunningham, Bill O’Reilly, Sean Hannity, Mike Gallagher och Michael Savage.
1993 blev PLR (privat lokalradio), som det fånigt nog kallas, tillåten i Sverige. Och även om privatradion inte får göra dold reklam så lyder den inte under några krav på opartiskhet. Den är fri att tycka som den vill och kan göra hur mycket propagandajournalistik den bara orkar.
Märkligt nog har ingen försökt kopiera det amerikanska konceptet i Sverige – tills i morse.
Klockan 06:00 började nämligen Stenbeck-ägda MTG sända Radio1 i Stockholmsområdet. Kanalen ersätter Star FM, som ingen lyssnar på, och ska enligt MTG vara Sveriges första riktiga talk radio-station.
Radio1:s koncept är lika enkelt som svajigt.
Man sänder dygnet runt. Bara prat. Ingen musik. På natten länkar man Voice of America – den amerikanska statens radio. På morgonen är det tre timmar nyhetstelegram som avlöses av ett gäng programvärdar vars talang att hålla låda kommer att prövas till det yttersta.
Kanalen ska nämligen inte innehålla särskilt mycket gäster eller inslag. Bara programvärdar och en telefon.
”Ett Ring P1 på syra”, förklarar Robert Aschberg idén.
Förutom Aschberg har Radio1 värvat Fredrick Federley, Alex Schulman och Gert Fylking. Så sent som i torsdags hade tablån luckor större än Radiohuset, men man verkar jobba ivrigt för att fylla dem med åsikter.
Konservativa gubbar ”kanske” kommer, sade programdirektören Christer Modig häromdagen i P1, men med en centerpartist, en före detta kommunist, en socialdemokrat och kristdemokraten Gert Fylking ombord torde man kunna placera Radio1 strax till höger om mitten av svensk politik.
Det enda som känns kontroversiellt är att det inte finns en enda kvinna i laget.
Varför gör MTG det här?
Visserligen är MTG det enda svenska mediebolag som haft en uttalat politisk agenda (Jan Stenbeck lyckades ju välta public service-monopolet), men sanningen är nog att radiolyssnandet minskat på senare år, särskilt för privatradion. Prat är billigare än musik och det gäller att testa allt innan man stänger frekvensen.
Som kvällstidningsjournalist och public service-kramare är det svårt att veta om man ska applådera eller sörja.
Radion tar klivet in i pressens åsiktsvärld samtidigt som tidningarna rör sig bort från sina politiska identiteter. Svenska Dagbladet är inte längre en konservativ bastion, Dagens Nyheters kultursidor inte ett kulturradikalt fäste. Avpolitiseringen av pressen har gjort svensk journalistik fantastiskt mycket bättre – det finns ingen anledning att längta tillbaka till Olle Wästbergs Expressen eller 70-talets Aftonbladet – men kanske har det blivit för tråkigt? Kanske har newsmillifieringen av medierna – där alla ska få uttrycka alla åsikter hela tiden så länge de är liberala – gått för långt?
Av tio stora amerikanska radiopratare är åtta höger, en mitten och en Howard Stern – vars främsta politiska åsikt är att han gillar sex. Och den amerikanske radioproducenten Randall Bloomquist tror inte att vänstern kan göra underhållande radio eftersom den är för inkluderande, tolerant och diskussionsorienterad. Det stämmer säkert. Att inte vilja bli motsagd är en bra grund om man ska hålla monolog i tre timmar.
I USA är dock pratradions storhetstid över. Obamas sege
r punkterade den konservativa gnällbubblan. Kanske har den en framtid i Sverige. En stenhårt politiserad höger-om-mittenradio kan vara precis den politiska megafon både Juholt och Reinfeldt drömmer om.
