Tortyrporr i djungeln flirtar med 1970-talet
40 år gammal kannibalskräck får nytt liv
FILMFESTIVAL Green Inferno är en av de stora snackisarna på årets genrefilmfestival i Sitges utanför Barcelona. Ett gäng självgoda aktivister från USA reser till Amazonas djungler. Beväpnade med Iphonekameror försöker de rädda en stam som hotas att bli bortforslade av ett stort byggföretag. I stället blir aktivisterna uppätna av infödingarna de försöker hjälpa.
Att se filmen i Sitges är lite som att gå på death metal-konsert. Den blodtörstiga publiken jublar som högst när vildarna gröper ur ögonhålor. Filmen pendlar mellan tortyrporr och buskis (som när kannibalerna får haschmunchies och ohämmat glufsar i sig ungdomarna). Men ambitionsnivån överträffar de flesta moderna skräckisar.
Green Inferno är en hyllning till 70-talets kannibalskräck, inte minst subgenrens kontroversiella kulthit Cannibal Holocaust (1980). Precis som sin förebild Ruggero Deodato har regissören Eli Roth vallfärdat till Amazonas djungel och anlitat en riktig stam urinvånare för att spela kannibalerna. Filmens sensmoral - västerlänningar som stör den naturliga ordningen och betalar med sitt kött - blir en smula motsägelsefull.
När Werner Herzog besökte Amazonas regnskog för att spela in Fitzcarraldo kände han sig obetydlig inför grymheten i den stora djungeln. ”Det finns ett slags harmoni här, och den består av överväldigande och kollektivt mord”, säger Herzog i bakom-dokumentären Burden of Dreams (1982). Eli Roth verkar ha nått en liknande insikt och planerar redan en uppföljare till Green Inferno.
