Kungligt gräl om konsten
Konstakademien på kollisionskurs mot Kungliga konsthögskolan i frågan om förnyelse
Försök till förnyelse som möter motstånd. Internationalisering mot den ”nationella traditionen”. Filosofi mot praktiskt hantverk. Ja, den uppseglande konflikten mellan förnyande Kungliga konsthögskolan med dess nya rektor Marta Kuzma och traditionalisterna i Konstakademien – kanske ännu kungligare – ser helt övertydlig ut. Nytt mot gammalt och så vidare, i evighet.
Fram till 1978 var Konstakademien huvudman för Konsthögskolan, och samarbetet mellan institutionerna finns kvar i form av stipendier, bibliotek, utställningsyta – som Konstakademien har och Konsthögskolan behöver. Att hälften av stipendierna (800 000 kronor) nu tillfälligt dragits in sägs sakna samband med den kritik som Konstakademien nyligen framförde i ett brev till Utbildningsdepartementet.
Men det är svårt att inte tolka det som en bestraffning, av studenter. Beskedet om stipendierna skickades samma dag som brevet till departementet. Ett brev som uttrycker fantomsmärtor – minnen av en tid när Konstakademien hade ett tydligare inflytande.
Konsthögskolans roll är solklar: att utbilda blivande konstnärer och förbereda dem för ett liv efter utbildningen. I dag kan det inte utföras utan just internationalisering och filosofisk fördjupning.
Konstakademiens nuvarande roll är lite mer dunkel. Förutom innehavare av en viss ekonomisk makt är den ett kunskapscentrum, och en debattör. Mest uppmärksamhet har ställningstagandet i Slussen-frågan varit, men nu är det troligen dags för en ny strid: den om Konsten. Där politik och estetik möts, tydligast uttryckt i brevets ”att identifiera en nationell identitet i dagens alltmer globaliserade samhälle är en betydelsefull kulturpolitisk fråga”.
Frågan är om den nationella identiteten ska definieras utan kunskaper om omvärlden. Det verkar minst sagt riskabelt. Hur överens Konstakademiens ledamöter är, det skulle jag vilja veta.
