Jo, SD är nyfascister
Sju exempel visar att Stefan Löfven och Magdalena Andersson har rätt
När Magdalena Andersson och Stefan Löfven kallar SD för ”nyfascister” tar Socialdemokraterna en rejäl risk.
De tar en risk, eftersom många av SD:s väljare faktiskt inte är fascister – vilket socialdemokraterna heller inte påstår. De tar också risken att få borgerliga medier emot sig i ytterligare en fråga – vilket hände direkt.
Fascismbegreppet är problematiskt eftersom det är så historiskt specifikt. Det råder också oenighet bland forskarna om hur SD ska betecknas, men de flesta är ändå överens om att SD är en del av den nyfascistiska strömning som formerar sig i Europa. Man kan vrida och vända på både begreppet och partiet, men det finns ändå några centrala punkter som talar för att nyfascism är en adekvat etikett.
1. Partiets historia. Till skillnad från de flesta andra högerpopulistiska partier föddes SD i en nazistisk miljö som på 80-talet fostrade flera i partiets nuvarande ledning. En skillnad mot då är att SD inte förnekar förintelsen eller hetsar mot judar (man är tvärtom Israelvänner), men det beror på att muslimerna anses vara det största hotet.
2. Rasismen. Alla som vill begränsa invandringen är inte rasister, och alla SD:s 800 000 väljare är inte främlingsfientliga, men det är ändå rasismen som pulserar genom partiets ådror. Medlemmar beslås ständigt med olika rasistiska uttalanden, men intressantare är idén att det finns en ”nedärvd essens” i alla människor. Den essensen ger nationella egenskaper som skapar en medfödd lojalitet till fosterlandet, dess historia och kultur. Det är den som gör att Zlatan enligt Mattias Karlsson inte är svensk; hans kroppsspråk är för explosivt. Därmed anses han vara opålitlig. Nationen och välfärden ska vara till för dem som är födda här och inga andra.
3. Nationalismen. Enligt SD är nationen en kulturell enhet. Hela utgångspunkten är att världen består av olika nationalstater som ska vara så etniskt sammanhållna som möjligt, man kan helt enkelt inte blanda olika kulturer. I den meningen knyter man an till den klassiska fascismen.
4. Arbetarrörelsen är huvudfienden. Utmärkande för fascismen är att man har ett höger- och ett vänsteransikte som kan förvilla och just därför vinna många. SD har inte denna kluvna uppsyn; partiet har röstat med högeralliansen i nio frågor av tio och väljer nu att fälla en budget som skulle innebära förbättringar för flertalet av partiets väljare. Efter detta torde det vara omöjligt för borgerligheten att fortsätta utmåla SD som ”ett vänsterparti”.
Det är, som Per Svensson skriver, inte rätt att säga att SD vill tillbaka till svunna tiders välfärdsstat. Det är den kulturellt homogena nationalstaten man längtar till: ”De är övertygade om att vi står inför en avgörande strid om den svenska nationens överlevnad. De vill ha ett helt nytt, helt annorlunda, Sverige. Ett Sverige utan skillnader. Ett Sverige som är som en enda kropp.”
Oavsett ett visst mått av vänsterpolitik har fascismens huvudfiende alltid varit arbetarrörelsen. Den var det i Tyskland, Italien, Spanien, Chile ... och senast på Utøya. Mot socialismens ”samhällsupplösande” klasskamp ställer man Nationen.
Fascismen har ändå ett slags klassretorik, men den begränsar sig populistiskt nog till motsatsparet "folket mot eliten" (på samma sätt som vänstern kan göra när den är som allra slappast). Enligt SD är eliten PK-medierna.
Aversionerna mot klasskampen är dock inget som utmärker vare sig SD eller fascismen. Borgerligheten och socialdemokratin är överens om att klasskonflikter är fördärvande, men man påstår inte att det är Nationen som hotas, utan Tillväxten.
Till detta hör att antikommunismen är central, men också det är nåt man delar med andra.
5. Antiintellektualismen. Fascismen är upplysningens antites; vetenskapliga rön som vederlägger deras fördomar anses bara vara vänsterhumbug eller liberal ideologiproduktion. Så argumenterar SD hela tiden. I fascismen finns en god portion mystik; nationen, naturen och konsten har en själ etc. En av Mattias Karlssons viktigaste inspirationskällor är Roger Scruton, som menar att människan har en transcendal kärna. Framför allt är den känslostyrd.
6. Konservatismen. För både fascismen och SD är Gud, fosterlandet och kungahuset odiskutabla entiteter. Det är kvinnans uppgift att vårda barn och familj; därmed blir feminismen en naturlig huvudmotståndare. Homofobin har man dock mjukat upp. Till konservatismen hör också ilskan mot kulturuttryck som spränger normerna konstnärligt och moraliskt. Till antagonisterna hör därför kulturradikalismen, eller som man själva säger, kulturmarxismen.
7. Våldskapitalet. SD har en våldsam väg till parlamentet, väl sammanfattad av Mikael Ekman och Mathias Wåg i antologin Sverigedemokraternas svarta bok (Verbal förlag).
Man har alltid haft en militant svans som man bara halvhjärtat försökt distansera sig mot. Ett dagsfärskt exempel är Expressens avslöjande att Nordisk ungdom - som bygger hela sin verksamhet på våldet som metod - vill bedriva valrörelse åt SD. Nordisk ungdom säger att de har krigare som också är medlemmar i Sverigedemokraternas ungdomsförbund. SD förnekar bestämt en sån dubbelorganisering, men Expo hävdar motsatsen.
De högerextremister som menat att SD varit för mesiga, torde tänka annat efter förra veckans pressträff. Nazistiska Svenskarnas parti håller sig utanför valrörelsen, men menar att SD nu ”legitimerar diskussion om invandringen”.
Det som talar emot att SD kan kallas fascistiskt, är att man inte har korporativismen som idé. Man är inte heller en massrörelse, men det kan å andra sidan ingen göra anspråk på att vara i dag och den europeiska nyfascismen har nog ändå störst möjlighet att bli det.
Man menar också att SD inte ”ser ner på svaga”. Det är riktigt att SD inte vill gasa ihjäl utvecklingsstörda, men man har heller ingen empati för alla människor som befinner sig i en svag situation - flyktingar till exempel.
Det tyngsta motargumentet anses vara att SD trots allt inte är motståndare till demokratin. Det är sant att man inte vill avskaffa den allmänna rösträtten, men man gör sig en illusion om man tror att de skulle acceptera vilken regering som helst. Om socialister intog Rosenbad eller statsministern blev muslim, skulle man aldrig visa respekt för folkmajoritetens vilja.
När SD kastar ut journalister från sin valvaka eller när det inofficiella partiorganet Avpixlat publicerar journalisters hemadresser med förhoppningen att de ska bli skrämda till tystnad eller rakt av tystade, utgör de ett hot mot demokratin.
De enda, förutom vänstern, som känner igen en fascist är en annan fascist. Borgarna gör det aldrig och de lär sig heller inget av historien.
Borgerligheten har egentligen aldrig haft nåt till övers för fascismen, för oavsett fascismens klassmässigt heterogena sammansättning andas den för mycket massrörelse och pöbelvälde. Men i valet mellan fascism och socialism har borgarna alltid valt fascismen, för den hotar inte den privata äganderätten. I jämförelse med äganderätten väger demokratin lätt.
Det är visserligen inte mycket kvar av socialismen i arbetarrörelsen, men trots det är borgerlighetens aversioner mot socialdemokratin starkare än på flera decennier. Det är inte bristande ansvarskänsla som får borgarna att agera som de gör, utan en avsky mot de rödgröna som är rent irrationell, eftersom de inte på nåt enda sätt utmanar den kapitalistiska maktstrukturen.
Frågan är inte självklar, men Stefan Löfven och Magdalena Andersson har ändå rätt när de kallar SD nyfascister, även om de borde argumentera lite bättre för sin sak. Men de gör också rätt som tar den här striden.
Det finns de som menar att det är onödigt att kasta etiketter hit och dit, ”att det skruvar upp tonläget”. Men om vi inte kallar SD för vad de faktiskt är, förstår vi heller inte vilka vi har att göra med. Vi är naiva om vi tror att fascismen alltid marscherar in med en fyrkantig mustasch.
