Flugsurr för en döv kör
Fantasifulla inslag på Göteborgs dans & teaterfestival
Tre av årets mer fantasifulla inslag på Göteborgs dans & teaterfestival är Alain Platel och les ballets C de la B:s Tauberbach, Sarah Vanhees uppsökande överaskningsperformance Lecture for every one och NYXXXs rollspel The hospitality. I den senare får deltagarna utifrån en berättelse om ett samhälle byggt på styrskicket ”koreokrati” kommunicera genom ”danskussion” och försöka leva tillsammans på ett rymdskepp. En rolig idé kanske, men tyvärr spelar jag själv den roll jag får mig tilldelad för dåligt för att det skall bli riktigt givande.
Bättre då med Sarah Vanhees verk, där festivalens besökare inte ges möjlighet att delta ens som åskådare. I stället föreläser hon under festivaltiden på olika oväntade platser i Göteborg. Det är en splittrad text om hur vi alla ständigt är medskapare till samhället, framförd på ett APT eller under en politisk debatt får den sin verkan just genom hur apart den blir i sammanhanget.
Något apart är också utgångspunkten för Tauberbach som, med musik bestående till stor del av Bach sjungen av en döv kör och flugsurr, är baserad på Marcos Prados dokumentär Estamira, om en schizofren kvinna som lever på och av en soptipp.
Med undantag för någon scen är föreställningen dock lyckligtvis fri från det absurda. I stället präglas den av ett roat och värdigt allvar, inte minst förmedlat genom Elsie de Brauw, från Münchner Kammerspiele, som är ensam skådespelare på scen. Hennes stoiska Estamira mässar med bestämd röst om död och förruttnelse, om möjligheterna att tillreda spaghetti på soptippen och på ett obegripligt språk hon själv uppfunnit.
”Stay in control!” beordrar Estamiras inre röst, men de fem dansarna är i stället märkligt djuriska, barnsligt lekfulla och oskuldsfullt perverterade. Romeu Runa slingrar sig med skev böjlighet runt de Brauw, Lisi Estaras växlar förbindligt knäppta händer med att skamlöst gnida sitt kön mot en pälskappa eller att suga på någons näsa. De fems gemensamma, hetsiga rörelser liknar ibland ett outtydbart, förvridet teckenspråk.
Gradvis framträder en egen logik i Estamiras tal, i de dövas sång och i dansarnas medvetet aviga rörelser. Skönheten finns inte i harmonin eller det lättfattliga, utan i dissonansen. Vid en presentation av sitt projekt konstaterar Vanhee att konsten, även om den bör sträva efter att vara tillgänglig, samtidigt måste värna om det komplexa. Det är en balansgång som lyckas Tauberbach perfekt.
