Blöt fest för operafans
När Benjamin Brittens opera om den utstötte fiskaren Peter Grimes, som har ihjäl den ene lärlingen efter den andre, sätts upp realistiskt blir den närmast ofrånkomligt en ren rysare. Den raka historien om utanförskap i ett kustsamhälle som hyllar Jante-lagen och Gud må ha något av den grekiska tragedins obönhörlighet över sig, som regissör Tobias Theorell skriver i programmet till Norrlandsoperans uppsättning, men frågan är om inte både kriget (operan skrevs 1945) och Brittens homosexualitet är två starkare faktorer.
Sceniskt vacklar uppsättningen mellan realism och stilisering: en boj fäst vid scenkanten som tycks nedslungad från ovan, strax bakom en skärmvägg som leder tankarna till något slags avspärrning, och som senare kan fällas ner till golv eller däck. Dessutom översköljs scenen av vatten vid lämpliga tillfällen, vilket är nästan hela tiden. Men oaktat ett emellanåt fasligt klafsande av gummistövlar på den översköljda scenen så är det musikaliskt mycket njutbart. Roland Kluttig leder orkestern med stor säkerhet. Dramatik och skönhet förenas i den kombination som en gång kallades sublim. Och när Michael Weinius muskulösa tenor låter Grimes förtvivlan bryta ut i sista akten, eller Elisabet Strids vackra sopran respektive Fredrik Zetterströms klingande baryton låter Ellen Oxford och kapten Balstrode beklaga sig för varandra i samma akt, då handlar det om solistinsatser på hög nivå.
Att uppsättningen aldrig når rysarstadiet ska alltså inte skyllas på den kraftfulla kören eller solisterna (där för övrigt Miranda Tinis Auntie, Monde Masiminis Hobson och Thomas Landers Ned Keene måste nämnas). Regin låter alltför ofta sångarna vända sig ut mot publiken i stället för att spela mot varandra, en ovana som även rutinerade operaregissörer kan ha svårt att avstå ifrån.
Publiken bör dock inte avstå från att se och höra detta alltför sällan spelade mästerverk, men ska samtidigt minnas att operan kan ses som en variant på Oscar Wildes berömda rader om den kärlek som inte vågar säga sitt namn.
