Du sköna nya halvvärld
Trots tio år av dokusåpadominans är manus-tv fortfarande en helvit historia
Få företeelser har fått skulden för så mycket ondska här i vår lilla västeuropeiska mediebubbla som den djupt föraktade konstformen dokusåpa.
Egoism, kändisfixering, narcissism, fördumning, analfabetism, sjunkande nativitetstal – allt har tillskrivits den märkliga tv-genre vars popularitet exploderade mitt under millennieskiftet.
Det var nämligen då, den 30 december 1999, som den holländske slackern Bart Spring in't Veld – ovetande om att 15 miljoner landsmän tittat på när han gökade med sin huskamrat Sabine Wendel – vann den allra första omgången av Big Brother.
Bart, Sabine och täcket som dolde världens dittills mest offentliga samlag, hade skapat en succé som holländska tv-producenter aldrig tidigare upplevt: 74 procent av tittarna! 74 procent! Man kan nästan känna lukten av svettig, holländsk tv-producent-nacke när man hör siffran.
Sedan den dagen har Bart inte snålat med sitt hat mot reality-tv. I intervju efter intervju, senast i SVT:s Kobra har han förklarat hur produktionsbolaget Endemol, (vars tv-format snabbt blev en succé i mer än 70 länder) förstörde hans liv och förvandlade honom till en haschrökande dagdrivare.
I dag är Bart själv tv-producent. I april lanserade han The Bunker. Ett webbaserat program där åtta deltagare lever instängda i 25 dagar samtidigt som de kontrolleras av tittarna. Låter det bekant? Nej då. Barts program utspelas i mörker.
Redan året efter Barts seger lät Granskningsnämnden för Radio och Tv skriva en 86-sidig specialrapport om huruvida dokusåporna var skadliga. Forskarna kom fram till att de visserligen orsakade så kallade "halvvärldar" – en sorts tillvaro mittemellan verklighet och fiktion, som nämnden lite tjusigt kallade ”demimondes ”– men att det nog inte var något större etiskt problem. Dessutom innehöll de undersökta dokusåporna bara 1% mobbing (!).
Att nämnden använde just ordet demimonde känns lika freudianskt som en Suzanne Osten-pjäs. Ordet syftar egentligen på socialt oaccepterade kvinnor i 1800-talets Paris. Kvinnor med många sexpartners, helt enkelt. Skräcken för dokusåpavärldarna gick hand i hand med skräcken för kvinnors dekadens. Framförallt två kvinnoöden fick kritikerna att förfasas: modellen Anna Nicole Smith och den brittiska Big Brother-vinnaren Jade Goody, som innan sin död 2009 sammanfattade sitt liv med orden: "Jag vet att jag är känd för ingenting".
Inte bara levde hon i en halvvärld, hon insåg dessutom själv att hon inte var någon riktig kändis.
Få har kritiserat dessa halvkändisar så vasst som när Maria Küchen skrev i Expressen (13 augusti 2007) att "de narcissistiska sociopaterna har blivit norm i offentligheten". Dokusåporna bedriver en industriell tillverkning av kändisar som inte kan någonting, menade hon. Att vara kändis har blivit ett ”skitjobb” för sociopater.
Hon var inte ensam. Så sent som i höstas publicerade den Pulitzerprisade journalisten Chris Hedges boken Empire of illusion: The end of literacy and the triumph of spectacle, som driver tesen om halvvärldarna ännu längre. Wrestling, porr och dokusåpor gör att vi inte längre kan skilja på verklighet och fiktion. Människan har blivit en handelsvara, politiken "skräppolitik" och i slutändan förlorar vi allt som är heligt. Hedges kopplar samman Jade Goodys språkliga grodor med den ökande analfabetismen i USA. Det manipulativa tv-mediet har skapat ett samhälle snarlikt kejsar Neros Rom. Och det är till stor del American Idols fel.
Boken är klassisk konservativ skräckpropaganda, även om det råkar komma från en medarbetare på vänstertidningen The Nation, men Hedges har rätt i en sak: dokusåpadeltagare lever farligt. Sedan år 2000 har 13 deltagare i Big Brother dött i förtid. Tre i samma bilolycka, två i cancer, två har mördats och en har tagit livet av sig.
Typiskt klassrelaterade dödsorsaker.
Dokusåpan gav arbetarklassen en egen medieplattform med både ljud och bild. Tidigare hade man visserligen kunnat höra röster som inte tillhörde medelklassen i Skivor till kaffet, men man glömmer lätt bort att Ring P1 startade så sent som år 2000. Under stort rabalder dessutom.
Innan 00-talet hade Baren-Meral, Robinson-Zubeyde, Big Brother-Linda, Färjan-Håkan och Ullared-Morgan inte särskilt många chanser att synas i offentligheten förutom att bli mördade på något bestialiskt sätt. I dag är en av de mest populära tv-genrerna det som på tv-mässejargong kallas ”working place reality” – rena arbetsplatsreportage som Färjan, Sjukhuset, Ullared och Dirty Jobs. Makeoverprogram där deltagarna gör någon form av konfliktfylld klassresa har blivit en annan populär genre.
Men dokusåpans framväxt var ingen proletariatets kamp. Föregångaren Cops (1989) började som ett rent strejkbrott. Amerikanska manusförfattare lade ner arbetet i 21 veckor och FOX tv var i desperat behov av material, John Langley och Malcolm Barbour pitchade en idé om att filma polisers dagliga arbete och för bråkdelen av vad manusdrivet drama kostar lyckades man skapa timtals tv-dramatik. Enligt VH1 ligger den genomsnittliga prislappen för reality fortfarande på ungefär hälften av vad manusdrama kostar.
Dokusåpans bedrift var att den frossade i konflikter kring klass, kön och ras som ingen tidigare vågat ta i. 2005 hävdade Trevor Phillips, chef för Equality and human rights commission att reality-tv var det viktigaste som hänt asiatiska och svarta britter. Till exempel hade Saira Kahn i The Apprentice en gång för alla spräckt stereotypen om asiatiska kvinnor som söta, underlägsna och tysta, menade han.
Det kan låta som en futtig bedrift, men underrepresentationen av fattiga och färgade människor i anglosaxisk tv har varit extrem. 2009 fanns det enligt LA Times fortfarande bara fem stora fiktiva, amerikanska tv-serier med minoritetsskådespelare i huvudrollen: Law & Order ( Anthony Anderson) Ugly Betty ( America Ferrera), Desperate Housewives ( Eva Longoria Parker), The Unit ( Dennis Haysbert) CSI: Crime Scene Investigation ( Laurence Fishburne).
Räknar man svenska tv-serier på samma sätt blir resultatet noll.
Samtidigt kastade sig Wife swap, Gay Army, The (White) rapper show och Black and white över alla motsättningar (och alla stereotyper) man kunde hitta. I USA var dokusåpans mikrokonflikter mellan kvinnor, män, transvestiter, hetero- och homosexuella, svarta, vita, fattiga och rika något helt nytt. England briserade som vore det första gången man hörde talas om rasism när Danielle Lloyd kallade Shilpa Shetty ”hund” i Celebrity Big Brother.
Trots det har dokusåpans succédecennium förändrat tv i grunden. Mockumentarys som The Office och dokumentärfilmare som Michael Moore och Morgan Spurlock (vars dokusåpa 30 days nyligen haft svensk premiär) har kopierat dokusåpans konfrontativa berättarstil rakt av. Den har smittat serier som Lost, 24 och The Wire och det var bara en tidsfråga innan manusdrama som härmade reality-tv skulle dyka upp. I dag är postdokusåpor som The Hills, The City och Harlem Heights där publiken hålls okunnig om vad som är verkligt oerhört framgångsrika. En sorts neorealism som i brist på bättre kallas ”unreality-tv”.
Samma berättartekniska grepp bär upp den hypade filmgenren Mumblecore, som fått sitt namn från amatörskådespelarnas mumlande om diverse relationsproblem. Den mest kände mumblecoreregissören är Andrew Bujalski, som gjort tre filmer sen 2002, varav den mest kända är Mutual Appreciation (2005)
Och kanske är det bara genom att bli fiktion som verklighets-tv kan tysta sina kritiker. 2007 lanserade Endemol programmet De Grote Donor show, där njursjuka deltagare fick tävla om vem som mest förtjänade en transplantation från en döende kvinna. Ramaskriet var beställt på förhand. I finalen avslöjades att allt var en bluff avsett att skapa uppmärksamhet kring organdonationer.
Programmet belönades med en Emmy. Hyllningarna ville inte ta slut. Äntligen, en dokusåpa som var en helt utstuderad fejk.
