”Det var mig polisen såg innan de slog till”
Ny dokumentär om upptakten till Göteborgskravallerna ger upprättelse åt dem som polisen spärrade in
Tidigt på morgonen 14 juni 2001 spärrade polisen av Hvidtfeldtska gymnasiet. Den centralt belägna Göteborgsskolan hade lånats ut till proteströrelserna samtidigt som EU-toppmötet pågick på Svenska mässan. ”Bara ett stenkast bort”, som polischefen Håkan Jaldung utan ironi förklarade för media. Bakom en mur av containrar satt 500 ungdomar fast. De hade sovit i skolsalarna eller gått dit för att äta frukost.
I Nils Petter Löfstedts dokumentär ”På Hvitfeldtska bodde vi”, som just nu visas på Tempofestivalen, återvänder han till gymnasieskolan för att reda ut vad som egentligen hände där, under den polisbelägring som blev upptakten till Göteborgskravallerna för över 20 år sen.
Öppenhet skulle vara ledordet. Både från politiker, poliser, demonstranter och aktivister. Göteborgs stad skulle använda samma modell som upparbetats med Gothia cup, att låna ut ett tiotal av stadens skollokaler för att inkvartera inresta aktivister i. Hvitfeldtska skulle bli protesternas pulserande hjärta. Där skulle ett åttiotal organisationer ha sitt motforum, med föredrag och debatter. På skolgården fanns ett holländskt gatukök med kapacitet att servera tusentals aktivister mat. Hundratals inresta sov i skolsalarna.
Aktionen presenterades helt öppet och hade en tillståndsgiven samlingsplats
Göteborgstoppmötet kom efteråt att förknippas med kravallerna. De mer militanta organisationerna och inresta aktivisterna från Tyskland, Norge och Danmark var placerade i andra skolor. Hvitfeldtska var centrum för något annat. Det var tänkt som basen för en ny form av massaktion hämtad från Italien. Iklädda vita overaller, hjälmar, vadderade kroppsskydd och sköldar planerade aktivister att fredligt men konfrontativt tränga sig igenom polisens avspärrningar in i toppmötet. För att ge röst åt de röstlösa. Aktionen presenterades helt öppet och hade en tillståndsgiven samlingsplats. I dag är denna form av massolydnad en vanlig metod inom klimatrörelsen, men just då var den helt ny och oprövad.
Jag var själv delaktig i aktiviteterna. Flängde som skolvärd mellan skolorna, sprang på seminarier och planerade aktioner. När polisens spanare rapporterade in att en svensk autonom aktivist mötte upp en dansk skåpbil på Hvitfeldtska och sågs bära in suspekt material – skumgummi, plastsköldar och uppblåsbara bildäcksslangar – i en skolsal var det mig de såg. Detta ”vapenlager” blev motivet för polisens tillslag mot skolan.
I Nils Petter Löfstedts dokumentär får vi följa vad som hände sen. Löfstedt var där med sin kamera och dokumenterade när 500 ungdomar, hans generationskamrater, stängdes in. Han fotade stormötet på skolgården där skrämda och förbannade ungdomar försökte förstå varför de frihetsberövats. Han fångade försöken att samlat ta sig ur skolan, bakom en vadderad sköldmur.
Polistaktiken underblåste den våldsamma utvecklingen
”Varför ska du dra upp det här?” När Löfstedt söker upp de gamla aktivisterna i dag möts han av misstro. Det var ingen som lyssnade på deras historier då, varför skulle någon göra det nu? I en tid som är så förändrad, när toleransen för en radikal aktivism är obefintlig.
Visionerna om öppenhet kolliderade med en polistaktik baserad på att spärra av staden, inringa så stora grupper demonstranter som möjligt för att kunna sortera ut ”de onda från de goda”. Freds- och konfliktforskaren Hans Abrahamsson, då aktiv i Attac, har försökt sätta tillslaget mot skolan i ett större perspektiv. Containermuren runt skolan restes samtidigt som president George W Bush kortege åkte genom staden. En sådan massiv polisaktion planerar man inte i en handvändning. Givetvis fann polisen inga vapenlager i skolan. Den statligt tillsatta Göteborgskommittéen ledd av Ingvar Carlsson som utredde händelserna konstaterade att kränkningarna mot mötesfriheten och frihetsberövandet av demonstranter skapade en tryckkokare som exploderade. Polistaktiken underblåste den våldsamma utvecklingen.
Löfstedts dokumentär är en upprättelse för de 459 ungdomar som spärrades in på Hvidtfeldska. När jag återser alla bekanta ansikten i filmen slås jag av hur många av de danska och finska aktivisterna som sedan gick vidare in i politiken och i dag har toppositioner. För dem fanns dörren öppen till partipolitiken, medan dörren i Sverige stängdes.
Generationen på Hvidtfeldtska lämnades vind för våg. Några lade av, andra är kvar inom utomparlamentariska rörelser. De har alla sina åsikter och värderingar kvar. Hvidfeldtska färgade dem för livet.
