Jag älskar att årets deltagare är så sårbara
Men ”Gift vid första ögonkastet” visar varför kärnfamiljen måste upplösas
Jag har, likt åtta andra personer den här våren, ingått i någon form av arrangerat äktenskap. I den tionde säsongen av SVT:s realityprogram ”Gift vid första ögonkastet” tittar deltagarna allvarligt in i kameran och möter min blick. De talar om ensamhet. De längtar efter något. Lösningen blir i det här fallet att gifta sig med en främling, trots att det nu har hela nio säsongers facit som visar att det sällan slutat särskilt bra. Men det struntar väl säsong tio-deltagarna i!
Här vankas det än en gång bröllop, och deras medberoende vänner hejar glatt på.
Under bröllopsfesterna finns ingen hejd på den uppspelta omgivningen. Paren, vissa tveksamma, andra försiktigt positiva, tittar sig omkring och möter vännernas blickar. De älskar skiten! Någon står på en stol och tutar hysteriskt i en partytuta. En annan buggar loss till ”Slå mig hårt i ansiktet så jag får känna att jag lever”. Och på andra sidan skärmen sitter jag och får syn på mig själv i spegeln.
Den som tittar tillbaka är en pinsam figur. Det är en rörd jävel. Årets deltagare är så sårbara, och så sköra, att jag lika gärna hade kunnat stå där med familjen och gråta över att min dotter gift bort sig med nån körsångare från Uppsala. Jag älskar dem.
Flera från årets säsong – Linnea, Jimmi och Anastasia, men kanske framför allt Emmy och Mattias – bryter trenden från tidigare år där deltagarna talat om en potentiell kärlekspartner som en sorts investering i ett annars fullgott liv. I år talar färre om sin blivande make som en saknad pusselbit, och fler om att de känner sig ensamma. Men i samma ögonblick som jag inser detta förstår jag att det inte är ett äktenskap jag önskar dem, eller ens en familj. Det är omsorg.
”När du älskar någon så är det helt enkelt inte logiskt att stödja en social teknologi som isolerar dem, privatiserar deras livsvärld […] samt kraftigt begränsar deras sfär av nära, ömsesidiga band”, skriver akademikern och författaren Sophie Lewis i sin bok ”Abolish the family”.
De vill privatisera omsorgsarbetet och outsourca det till en främmande annan, som om de önskar sig mindre att göra
Hon beskriver familjekonstellationen, förstådd som kärnfamiljen, som ett ”orättvis distribuering av arbete”, snarare än en institution för omsorg. Familjen är, enligt Lewis, ”ett sopigt kontrakt som låtsas vara en biologisk nödvändighet”. Sett på det sättet har årets deltagare mindre chans än någonsin att hitta det de söker, eftersom svaret på ensamheten inte stavas tvåsamhet.
En av deltagarna, Rosanna, berättar att hon inte hittat en långvarig relation eftersom hon är för kräsen. Hennes vänner stämmer in – Rosanna förtjänar verkligen att träffa någon, men hon behöver sänka sina krav, annars kommer hon att bli ensam. Som publik betraktar vi dessa vardagliga beskrivningar av kärlek och stämmer genast in i dramaturgi. Ja, tänker vi kanske, Rosanna måste nöja sig med det hon har framför sig, annars kommer hon inte att kunna bli lycklig.
Om vi i stället förstår familjen som en plats som villkorar vår omsorg, snarare än får den att växa, går det att läsa Rosannas vänners kommentarer på ett annat sätt. De har förstås inget ont uppsåt. De vill sin vän väl. Men vad säger de egentligen? De vill privatisera omsorgsarbetet och outsourca det till en främmande annan, som om de önskar sig mindre att göra. I denna ekonomi är det kollektiva omhändertagande misstänkliggjort. Naturligtvis är det så, eftersom vi är svårare att exploatera om vi bygger våra egna skyddsnät. Men i stället för att syna detta – och bygga omsorgsstrukturer utanför kärnfamiljen, börjar vi själva efterapa dessa ideal.
När vännerna firar äktenskapet gör vi som tittare det också, eftersom vi också fått veta att det är i äktenskapet som ensamheten ska upphöra. Men, som den sovjetiska tänkaren Alexandra Kollontaj en gång skrev, i ett brev till en ung arbetarkvinna: ”En snabb tillbakablick på utvecklingen av kärleken och äktenskapets ideal kommer att hjälpa dig, unga kamrat, att förstå att kärleken absolut inte är någon ’privatsak’ som man i förstone skulle kunna tro”.
Kärleken, omsorgen, omhändertagandet, uppstår inte automatiskt i detta bortgifte. Jag måste påminna mig själv om det, när jag tittar på ”Gift vid första ögonkastet” och börjar hurra över deras äktenskap. Också jag har arrangerats in i denna längtan.
Det är enklare att föreställa sig kapitalismens slut än familjens, menar Sophie Lewis, men understryker samtidigt att den ena förutsätter den andra. Är det omsorg vi önskar dem, så har de valt fel väg. Men är det underhållning vi önskar oss själva, så kan vi sitta lugnt i båten. Det är inte för att de äktenskapen historiskt fungerat bra som vi tittar på programmet. Det är ju för att programmet bevisar Sophie Lewis tes: familjen är en dysfunktionell institution.
Den måste omedelbart upplösas.
