Nu är jag inte längre någons nummer ett

Av Julia Lyskova

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Julia Lyskova skriver om året när allt rasade samman, precis när hon trodde att hon äntligen låg i fas med sin ålder och omgivning.

Illustration: Nina Hemmingsson

Jag sitter på knä, nästan ligger ned på mage, på en bakgata på Södermalm. Ansiktet fyra centimeter från marken, som om jag var mitt i en bön. Klockan är strax efter lunch och en kvinna tittar på mig och frågar om ”allt är okej?”. Jag tittar långsamt och förvånat upp på henne och svarar nästan lika frågande. ”Ja? Allt är okej?”.

Akut sorg är lite som att vara full. Jag har dimmig syn, pratar osammanhängande, har svårt att uppfatta omgivningen. De känslorna som i vanliga fall guidar en kring hur man ska bete sig, som typ skam, finns inte längre där. Det är kanske därför jag ligger ner på gatan. Det känns som att jag upplöses till stoft utan potential att bli något annat. Jag tycker att det är orimligt att jag inte kan ringa 112, det är ju en krissituation som jag själv inte kan bemästra. Men jag ringer inte ambulansen utan jag ringer till en anställd på Viaplay och hasplar ur mig att det inte finns någon chans att jag kan medverka på pressdagen för ”Thunder in my heart” som jag jobbat länge med och som nu ska lanseras brett.

Efter det ringer jag inte mamma eller mina tjejkompisar utan min bästa väns lillebror Mackan. Han jobbar i byggbranschen och tilltalar mig på ett rakt sätt som når igenom min panik när han sladdar upp vid trottoarkanten där jag står. Han beordrar mig att sätta mig och styr bilen mot sin syster, min bästa vän. I bilen ber jag honom att köra in i mötande trafik men han är klok och avstår. Han lägger sin trygga hand på mitt lår och säger att Jullan, det här kommer lösa sig ska du se, du är fan bäst. Han tillägger att om någons ”näsben behöver brytas har han ett par grabbar” men då är det jag som är klok och avböjer.

Jag har blivit lämnad efter ett decennium. Eller okej, nio och ett halvt år, men tyngden i ordet decennium betonar i större utsträckning den dramatik och sorg jag upplever. Kanske blev jag lämnad för längesen, jag vet inte, men ändå kommer det som ett slag. Jag går ovetande över vägen när det smäller. Jag är påkörd från sidan. Folk säger att man klarar det, alla klarar det, men jag tänker att det måste finnas någon procent som faktiskt inte klarar det och det känns som att jag är en av dem.

Precis innan katastrofen har jag fyllt 30 år. Jag har planerat att försöka bli med barn i slutet av året, jag har ett sparkonto på min bank avsett för att jag och min sambo ska kunna köpa lägenhet tillsammans i framtiden och jag känner att jag, faktiskt, för första gången i mitt liv, ligger i fas med min ålder. Att vara vald av någon annan är inte bara något jag värderar högt, det fungerar också som en statussymbol och ett certifikat. Jag känner att det är en form av godkännande: eftersom jag duger som partner lär jag också duga på andra ställen. Fuck alla tidigare avbrutna universitetsstudier, fuck alla misslyckade kreativa projekt och fuck alla tidigare dissar av snubbar, I MADE IT.

Det ligger bakom mig och behöver inte längre definiera mig. I takt med att jag blivit vuxen har jag hamnat på en plats där jag fått ynnesten att arbeta kreativt, jag har en partner och en hund som jag älskar och jag känner hur min barnlängtan inte längre är orimlig. Jag har bitarna på plats vid 30-årsåldern, jag är ikapp och kan pusta ut.

Eller kunde, eftersom jag inom loppet av två veckor blir både singel och bostadslös och ensam med en 36 kilo tung hund.

Jag och hunden flyttar in, eller tillbaka kanske man ska säga, till mitt barndomshem, i huset där mina föräldrar bor. Det känns som att de senaste nio åren har varit en dröm, jag blev vuxen på låtsas och är tillbaka på ruta ett, bokstavligt talat. Jag vägrar sova i mitt gamla rum och bosätter mig i vardagsrummet, eftersom det inte är ett rum man bor i på riktigt utan kanske en plats man sover på som besökare. Det är det jag försöker intala mig själv, jag är på besök och det här måste vara tillfälligt.

Det är det inte.

På dagarna går jag i skogen med hunden och längtar efter trädtopparna, jag drabbas av en stark önskan om att kunna flyga, jag hade velat lägga mig högst där uppe och vila lite. Jag befinner mig på Blomsterlandet med mina föräldrar. De letar efter blommor att plantera i trädgården. Jag går efter, blek, som en vålnad i slowmotion, med ett stadigt grepp om kundvagnen som om den vore en rullator. Jag har så ont. Jag försöker skifta fokus, som jag lärt mig i terapi. Se dig omkring, insup dofterna, känn dina ben mot marken, sluta dissociera. Kommer till en avdelning där alla växterna ingår i kategorin ”perenner”. Jag frågar min mamma vad det är och hon förklarar att det är växter man kan plantera nu och som fortsätter att blomma år efter år. Det låter tryggt med någonting som lovar att återkomma till mig och jag tänker att jag vill köpa varenda jävla perenn som finns.

Det är så jävla mäktigt att bli vald och därför så brutalt att bli bortvald. Det är pinsamt att bli lämnad, det är som att bli uppsagd. Att vara singel är som att ensam komma till en ny stad, du vet var du är rent geografiskt, men du känner inte igen dig någonstans. Jag försöker hantera de första två veckorna genom att dricka vin varje dag. Inte nog med att jag blivit dumpad, har jag alltså också påbörjat en begynnande resa mot alkoholism? (Det har jag inte, men det vet jag inte då.)

Jag har bestämt mig för att inte börja dricka förrän klockan slagit 16.00, eftersom all form av berusning innan det klockslaget känns för destruktiv. Så när klockan visar 15.59 rusar jag in i köket för att hälla upp ett stort glas vitt. Eftersom jag knappt lyckas äta under dagarna räcker ett glas gott och väl för att någon form av bedövning ska slå till.

Jag pendlar mellan att sova hos mina föräldrar och min bästa vän. Hon har en fyra månader gammal bebis som hon tar hand om och nu också en 360 månader gammal som hon också tar hand om. Vi gråter ikapp, den stora och den lilla bebisen, nästan lika högt och jag önskar att jag också grät för att jag var typ hungrig eller övertrött, inte för att min tillvaro raserats.

När hon nattar och ammar sin son ligger jag bredvid dem i sängen, om det är gränslöst eller vackert vet jag inte men jag lyssnar på hur hon sjunger för honom. Jag gråter, dels för att det är så vackert att se deras rena kärlek men också på grund av avund. Avund för kärleken jag blivit av med som de två har till varandra, avund att hon har en bebis och inte jag, avund för att jag vet att hon älskar sitt barn mer än hon älskar mig.

Ja, det finns en stress och bitterhet i sorgen av att bli lämnad som vuxen. Det var lättare att vara singel som 20-någonting, då krokade man arm med en kompis, hördes varje dag och gjorde allt ihop och det fanns en tyst överenskommelse om att man var där som varandras nummer ett. Nu är jag ingens nummer ett längre. När man är barn har man sin förälder, i tonåren en bästa vän och som vuxen en partner. Det är så det är tänkt.

Nu känner jag mig mer som det där experimentet jag fick göra i skolan som barn där vi blandande potatismjöl och vatten. Det resulterade i en slemliknande degig sak som gick att forma och höll sig fast medan man aktivt höll den i rörelse med sina fingrar, men så fort man slutade hantera den så rann den mellan fingrarna. Det kallas för oobleck, och jag känner mig exakt som oobleck. Så fort någon aktivt bearbetar mig, en vän, en främling, min psykolog, känns det som om jag håller ihop, men så fort jag är ensam, när ingen hanterar mig, rinner den odefinierade sörjan som är jag ut åt alla kanter.

De medlidande blickarna kan få en att brista, icke-reaktionerna får en att känna sig osynlig. Men värst är de framfusiga frågorna om ”vad var det som hände?”. Ja du, det vet jag inte själv. På väg hem från en jobbdag stöter jag på en bekant. Jag försöker rikta samtalet till att handla om personens liv men till slut kommer frågan om hur jag har det med min sambo och jag hör mig själv ljuga att det är bra mellan oss. Hon frågar om vi är förlovade än och jag fortsätter svara (ljuga) att nej, vi inte har kommit dit än, men snart så!!!!!

Jag fotar mig själv varje dag med min iPhone. Jag vet inte varför jag gör det, för vacker är jag inte. Jag har utvecklat konstant eksem runt ögonen eftersom jag gråter så ofta. Jag tror att jag tar bilder av mig själv för att jag inte längre har någon annan som speglar mig. Bilderna får bli som ett slags bevis, på att jag finns och att dagarna passerar.

Jag känner mig som en tom fotbollsplan om natten, saknaden skriker som skenet av strålkastarljuset som lyser upp målburen.

På pressdagen för ”Thunder in my heart” vaknar jag hos min kompis vars lägenhet jag invaderat och jag inser att jag inte klarar av att ligga kvar ensam. Jag vet inte hur, men troligen av adrenalinet, chocken och känslan av att behöva springa, så lyckas jag duscha, klä på mig och sminka mig. I taxin gråter jag över telefon med någon. När jag är framme vid destinationen och därför lägger på luren frågar taxichauffören mig om jag har en minut över innan jag ska hoppa ur bilen. Ja? Svarar jag förvånat. Han stänger av taxametern, trycker på en knapp som manuellt rullar ner alla fönster och knäpper upp bilbältet. Han vänder sig mot mig och berättar att han också blivit lämnad en gång, han berättar om sin fru, deras 14-åriga äktenskap, om hur deprimerad han blev. Han lovar mig att det kommer bli bra.

Det kanske är konstigt att dyka upp på jobb när man är ett vrak, men eftersom det känns som att om jag har blivit bestulen på allt, är det som att inget mer får gå förlorat. Jag är bestulen på njutningen av att vara själv, på en gemensam framtid och på min självkänsla. Just därför är det extra viktigt att få behålla det som är mitt, till exempel en pressdag. Jag kommer fram till Indio Studios vid Hornstull där det serveras juice, smoothies och mackor. Den vackra lilla kvartersbiografen från 40-talet fylls på av skådespelare och journalister. Allt är fint ordnat och jag önskar att jag kunde uppskatta det.

Jag hör mig själv svara på journalisternas frågor kring hur jag mår att ”jag mår jätte-JÄTTEBRA faktiskt.”

Mellan intervjuerna springer jag in på toaletten och hetsar fram gråten, tårarna måste hinna rinna snabbt eftersom jag vet att det är konstigt att vara på toaletten för länge. Sedan sminkar jag över mitt redan sminkade ansikte och i slutet av eftermiddagen, efter att ha upprepat den här rutinen minst fyra gånger, har jag så många lager foundation att jag mer liknar en mim-artist än något annat. Jag inser när jag åker därifrån, att jag nu i alla fall är en riktig skådespelerska. Dagens utövande måste vara minst lika meriterande som en fulltalig scenskole-utbildning.

På dagarna går jag ofta utan riktning, alltså bokstavligt talat så går jag bara rakt fram åt olika håll i stan, det kanske är för att jag fysiskt försöker illustrera för mig själv vad som pågår psykiskt. En dag går jag in på 7-eleven. Jag hör två män i 40-årsåldern prata med varandra om den enas skilsmässa. Gränslöst vänder jag mig mot honom med den öppna frågan ”Har du också blivit lämnad?”. Det har han inte, det var ett gemensamt beslut, han mår okej och de är vänner. Den andre mannen verkar ta in hur nedstämd jag är och frågar mig vad som hänt. Jag berättar att jag blivit lämnad och att jag inte vet någonting. Mannen som ställt frågan ställer sig upp, kollar på mig och säger att han hade gift sig med mig om han inte hade fru och att han ser i mina ögon att jag kan bli älskad. Jag skrattar och tar emot komplimangerna. I allt det mörka märker jag att jag är helt öppen för omvärldens kärlek, kanske eftersom jag blivit av med min. Jag kan lika gärna kan blotta strupen eftersom jag redan är huggen i bröstet. Innan de två männen lämnar sina tomma plastbyttor med resterna av en pastasallad går den ena fram till mig, för min hand mot sin bröstkorg och pussar mig i pannan. Det tröstar mig faktiskt.

Jag fortsätter prata med vem som helst om vad som helst och ställer följdfrågor och lyssnar med idel öra, allt för att vara i något annat en stund. Jaså! Din garagedörr hackar, hurdå? Alla chanser till vad som kan vara en tillfällig paus från smärtan tar jag emot. Jag fortsätter traska runt, hudlös i min sorg, öppen för allt, mottaglig för allt.

Så mottaglig för allt efter att ha gått på adrenalin under flera veckor att jag drabbas av njurbäckeninflammation. Det är som att kroppen till slut hänger med psyket, när jag fysiskt blir så sjuk som jag faktiskt känner mig. Konstigt nog blir det en befriande paus. Mina bästa dagar första månaden efter dumpningen har jag som inlagd på Danderydsakuten. Delvis på grund av morfinet, men också för att jag är någon annans ansvar igen. Men det rör sig om kanske två av tio sjukdagar som jag går under vårdens ansvar, sen är jag tillbaka hemma ordinerad vila.

Det är klaustrofobiskt, mitt i sommaren, vidrigt och liknar en sorts avtändning eftersom jag ligger i ett rum i två veckor utan att kunna fly mina egna tankar. Det visar sig sen ha varit bra eftersom jag tvingas till någon form av bearbetning. Mina tidigare erfarenheter av utbrändhet, depression och pandemi är också till nytta nu. Jag har lärt mig att bemästra ensamhet. Med tillgång till internet känns det som att alltid ha tillgång till min omvärld. Det är positivt, men det skrämmer mig också. Jag är ensam för länge. Jag kan tillbringa dagar i sträck med min dator och mobil och vara nöjd. När jag var i en relation var jag alltid med någon. Hemmasittandet och slappandet kunde översättas till att jag var med min sambo. Min nuvarande isolation syns i ett helt annat ljus som singel.

Man talar om att det är som att någon dör när man gör slut och man syftar alltså då på den partner man separerar ifrån, men ingen pratar om ens egen död och den dagliga kampen att återuppstå. Jag har läst om att folk som är i sorg reagerar på att omvärlden fortsätter precis som vanligt. Typ att tågen fortsätter gå och folk går till jobbet. Medan man själv är i akut sorg? Jag var beredd på det, jag visste bara inte att jag skulle fortsätta. Alltså typ kunna gå? Passa en tid? Resa mig från liggande position till stående? Äta. Men jag fortsätter. Och jag får hjälp. Ni vet den här övningen när man ska falla bakåt med slutna ögon och lita på att den som står bakom en fångar en? Ungefär så har jag hållit på, fast utan att själv veta åt vilket håll jag faller, utan att veta om någon står där men folk gör det och jag blir mottagen. Av vänner, men också till min förvåning av folk jag inte känner. Folk är snälla. När jag skriker och ber folk att ”ändra situationen!” gör de inte det men de gör allt annat, klappar, tröstar, lyssnar.

Jag trodde att jag skulle bli gravid i år. Jag börjar tänka. Det ringer någon klocka om att 47 år skulle vara snittåldern på Östermalm för kvinnor att bli gravida. Men mamma fick mig redan när hon var 26? Kan jag bli gravid? Och om jag kan det, hur lång tid kommer det ta innan jag blir det? Om jag får mitt första barn om tre år, hinner jag då få två till? Jag jämför mig med personer som redan har barn och försöker räkna ut hur gamla de var när de fick sitt första.

Frisk från njurbäckeinflammationen och stressad över barn börjar jag febrilt leta på dejtingapparna efter någon som kan döva saknaden, någon som kan upprätthålla vanan av att ha en partner och så klart, det som skiljer dejtinglivet från när jag var 20 år: någon som kan bli en bra pappa.

Jag skaffar en dejtingapp och blir kontaktad av en 22-åring som skriver att han ”älskar äldre kvinnor”. Går genast in och ändrar åldersspannet till ett minimum på 28 år. Jag försöker först göra min klippdocka av en pojkvän, en på sms, en på dm, en på apparna. Det har bara gått några veckor sen jag blev singel, och jag vet att det är för tidigt (eftersom alla säger det) men man måste lära sig av sina misstag själv så jag bokar in en dejt. Väl där försöker jag ducka frågorna om ”tidigare relationer” så hårt jag bara kan. Jag får reda på hur länge mannen jag sitter med har varit singel (minst ett år) och han påpekar att han varit på dejter med ”vissa som är så knäppa att de dejtar redan bara någon månad efter att de blivit singlar”. Strax därefter sänker jag min öl och säger ”vi ses igen” och vi ses aldrig igen.

Jag låter kulturen tala till mig. Mellan att vandra planlöst eller befinna mig i apati rör jag mig som en fucking ninja i staden och landar på olika kulturevenemang. Jag påminns om vilken roll kulturen kan fylla i en kris, precis som med människor, om vi bara låter den. Musiken, teatern och konsten varvar varandra och jag konsumerar lika mycket kultur under det första halvåret i kris som jag tidigare kanske gjort under en treårsperiod. Alltid musik i hörlurarna och jag tar mig genom staden med Gerry Raffertys ”Baker street” i öronen som jag tycker fyller funktionen som soundtrack till den såpopera det känns som att jag lever i. Jag ser nyuppsättningen av ”Min fantastiska väninna” på Stadsteatern som speglar mina centrala kvinnliga vänskaper, Jaana Alakoski i ett art performance på Hudiksvallgatan som beskriver min vrede, Elis Monteverde Burraus poesiframträdande som förför min kreativitet och ”Tore” på Netflix som väcker min sorg.

Sorgen kommer i olika skepnader. Först ful, mörk och oöverskådlig, men också i vackra utstyrslar. Att vara i sorg kan antingen vara den ultimata friheten (inget spelar någon roll och man kan göra vad fan man vill) eller ett fängelse (hela tiden ledsen), jag tror att det har med ens anknytning att göra och tillhör tyvärr det senare alternativet och upplever det som fångenskap. Ett överlevnadstips är att i sin sorg fortfarande vara öppen för kärlek, det är livsnödvändigt. Jag minns att jag påpekade det för min mamma när jag var som mest ledsen men omgiven av vänner, djur och bebis.

Att vara i sorg, och jag menar att på riktigt vara i den är att vara totalt närvarande. Det är ett säreget sätt att leva på och man får anpassa sig efter det och nyttja det. Till exempel genom att vara mottaglig för kärlek. Och kärleken finns i olika former, lite överallt. Det är det mest läkande, att upptäcka hur mycket kärlek man själv både kan få och ge. Sorgen och kärleken är inte varandras motsatser, tvärtom gör de sig bra med varandra och de visar sig faktiskt ofta tillsammans.

Att skriva om den känns först narcissistiskt men jag måste. För rätten till mitt eget perspektiv. Jag har varit i en duo så länge att jag inte vet vad som är mitt längre. Men orden tillhör mig.

Det är bara jag nu. Jag bråkar med mig själv, skriker på mig själv, förlåter mig själv. Jag ger mig orgasmer själv och jag kallar mig själv för baby.