När blir berättelsen om jaget fiktion och lögn?
Influencern och kritikern Katherine Diez är i kris efter avslöjanden om att hon plagierat texterna
Den danska kritikern och kolumnisten Katherine Diez har fuckat upp.
Hon har åkt dit för plagiat, för ett tiotal publicerade texter, och hon blev avslöjad för att arga Redditanvändare bestämde sig för att sätta dit henne.
Att bara kalla Diez för litteraturkritiker är fel. Hon är också influencer som gör betalda samarbeten med skönhetskliniker och danska förlag, och har ett hängivet following online som tjusas av motsatserna hon ser ut att härbärgera.
Diez look är en nämligen en blandning av en Victoria's Secret-ängel och random kvinna som struttar över Östermalmstorg. Diez poserar i svart kostym och beiga pumps framför EU-flaggor. Hon är topless i snön, klädd i enbart vit pälsmössa. Hon är på jaktresa, med geväret ledigt i handen.
Bilderna är smakfullt redigerade och hennes blonda, midjelånga hår är alltid perfekt fixat i lösa Hollywoodlockar. Diez estetik i kombination med hennes ämnesval förargar läsare och följare. Det misogyna hatet är återkommande på Diez konto, där hon ofta går i ett slags meditativ konfrontation med hätska kommentarer, samtidigt som hon kritiserar Israel och säljer smycken.
Hennes långa captions är ofta en mix av feministiska statements och personliga betraktelser, med referenser till Louise Glück, Karen Blixen eller Gloria Steinem. Trots att hon strösslar sina instagramuppdateringar med kända namn var det brist på källhänvisningar i hennes captions det som föranledde undersökningen av hennes texter, i dagstidningen Berlingske. Tidningen har pekat ut 13 plagiat spridda i totalt 94 av Diez publicerade texter. Bristande referenser och uteblivna citatmarkeringar lyfts fram som ett problem.
Man ska använda samma ljud, mima till samma repliker, dansa till samma låtar, göra samma ansiktsuttryck, rörelsemönster, skämt
Diez har pudlat och lagt sig platt. I två på Instagram publicerade inlägg ber hon om ursäkt.
Hon är i kris.
En alldaglig flicka från landet som kom till Köpenhamn med en dröm om att bli kulturlivets rockstjärna. Hon har ingen journalistutbildning. Hon verkar mena att plagiaten är ett uppriktigt misstag, att hennes skrivpraktik är vild och fri, att hon misslyckats med att göra skillnad på vad hon själv och någon annan skrivit.
Hon skäms och känner sig som en idiot.
Att Diez också är en skribent som publicerar sig på Instagram är inte oviktigt i vad som avslöjats. Instagram är inte en plattform för text, utan för innehåll, och vilken relevans har frågan om plagiat i relation till den termen? I våra flöden är originellt innehåll sällan mer uppburet än innehåll vi sett förut.
När memekonton klagar på att någon snor deras memes är det ett tråkigt avbrott i underhållningen. TikTok består till stor del av att upprepa samma format, om och om igen. Man ska använda samma ljud, mima till samma repliker, dansa till samma låtar, göra samma ansiktsuttryck, rörelsemönster, skämt. Det heter inte plagiat, det är trender.
Häromåret försökte tidningen Vox reda ut skillnaden mellan en sociala mediertrend och ett plagiat, efter att en podcast gjort en hel serie bestående av journalisten Brendan Koerners rapportering, utan att kredda honom. 2020 fälldes svenska ”Mordpodden” för plagiat av boken ”Kakelungsmordet”, trots att de refererade till boken. Inte tillräckligt mycket, visade det sig. Året innan avslöjades det att podden ”Svenska Mordhistorier” också innehöll omfattande plagiat, där programledaren läste ur böcker utan att referera till varken bok eller författare.
Även om det på TikTok har blivit vanligare att ursprungskreatören bakom en trend får sitt användarnamn omnämnt i captions blossar konflikter upp om vem som egentligen var först, där stora influencers anklagas för att rida på mindre användares kreativitet. Återkommande är att konflikterna är relaterade till algoritmernas rasistiska logik, där vita kreatörer har mycket enklare att slå sig fram än svarta, vilket leder till att även om vita kreatörer hakar på samma trender sämre får de mer engagemang än den svarta kreatören som ligger bakom originalet.
En stor del av underhållningen som erbjuds oss består inte längre av ursprungliga idéer, även om det inte är plagiat. Det är inte bara brott och rättsfall som genererar underhållning, där ett enda fall kan resultera i dokumentärserier, dramaserier, långfilmer, böcker och poddar.
Mattels barbiedocka blev förra årets största film. En katastrofal intervju med brittiska prins Andrew blir miniserie. Viralt innehåll blir också serier och spelfilm. I veckan har långformatet på TikTok blivit viralt för första gången när användaren ReesaTeesa i 50 tiominutersdelar berättar om sitt giftermål med en patologisk lögnare.
Kommentarsfältet är fyllt av människor som ber streamingjättar som Netflix att göra film på ReesaTeesas historia. Men inte alla blir miljonärer på att dela med sig av sitt trauma. I slutet av förra året anklagade en TikTok-användare medieföretaget Hallmark för att ha plagierat hennes virala historia och gjort film av den.
Författare och skribenter som bemästrar skapandet av sig själva online har möjligheten att nå fler läsare, men är också måltavlor för hård granskning och kritik. Skandalinfluencern Caroline Calloway gjorde sig ett namn som skribent på Instagram under 2010-talet, när hon skrev om sin depressiva och priviligierade collegetillvaro.
En karaktär behöver inte vara så nogräknad med referenser och källhänvisningar, eller ens med sanning, eftersom en karaktär är en fiktion
Världskänd blev Calloway först 2019 när Natalie Beach, Calloways före detta vän, skrev essän ”I Was Caroline Calloway”, i vilken Beach hävdade att det var hon som skrivit Calloways captions. Ett par intensiva veckor på internet följde, med diskussioner om sanning, samarbeten, autofiktion och fiktion. Beach, som inte har en betydande närvaro online, föll i glömska medan Calloway harvade på, bland annat med en OnlyFans där hon sålde nakenbilder med starka captions som avhandlade hennes pappas obduktionsrapport.
De gamla vännerna debuterade båda två förra året som författare och trots att Natalie Beach är en duktig skribent uppbringar hennes skrivande inte längre några starka känslor. För även om Beach skrivit Calloways captions var det inte som essän påstod, att Natalie Beach var Caroline Calloway. Hon var Natalie Beach. När text inte längre är text, utan i stället innehåll, krävs mer än några tecken för att fånga publikens intressen.
Jag tänkte på det här när jag läste Katherine Diez dröm om att bli rockstjärnaintellektuell i Köpenhamn. När man som offentlig person presenterar sig själv online förhåller man sig till en karaktär, eller persona, och denna karaktär ska förhålla sig till den man själv är.
En karaktär behöver inte vara så nogräknad med referenser och källhänvisningar, eller ens med sanning, eftersom en karaktär är en fiktion. Även om jaget man framställer känns långt ifrån det sanna jaget, så sker det under det sanna jagets namn.
Så när man kliver in i den gamla, stränga världen där text är text och jag är jag är det bäst att förhålla sig till deras regler. Men den gamla världen har snart tynat bort.
Om man både bemästrar framställningen av sin persona och favoriseras i algoritmen landar man med stor sannolikhet på sina båda fötter.
