Påkostat! Magnifikt! Aida!
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-01-28
Lennart Bromander ser en storslagen premiär i Köpenhamn - och hoppas på god fortsättning
Feodalismen är utdöd i Norden sedan länge, men den har fortfarande sina magnifika dödsryckningar. Danmarks rikaste man, Maersk Mc-Kinney-Möller, har skakat fram ett par miljarder ur egen ficka och skänkt Köpenhamn ett nytt operahus. Platsen för huset bestämde han själv, den tidigare militära Dockön som ligger i axel med Amalienborg och den stora Marmorkyrkan. För säkerhets skull köpte han ön innan han offentliggjorde sina planer. Arkitekten, Henning Larsen, utsåg han också på egen hand och han har till och med lagt sig i den yttre utformningen. Larsen ville ha en öppen glasfasad ut mot hamnen, men skeppsmagnaten önskade ett slutet hus. Kompromissen blev glas med ett slags galler för, och enligt den som alltid träffsäkra folkhumorn liknar huset en Pontiac-grill.
Omständigheterna kring husets tillkomst har fått Tysklands ledande konservativa organ, Frankfurter Allgemeine Zeitung och Süddeutsche Zeitung, att undra över det demokratiska underskottet i Danmark.
Nu är deras satsning på konst och byggnader det enda goda som lever kvar av de forna feodalherrarnas verksamhet, och den litet anmärkningsvärda födelseprocessen får uppvägas av de positiva effekter operan säkert får, både omedelbart och i långa loppet. Med det här supermoderna, superpraktiska huset med sina mer än 1 000 rum fördelade på 41 000 kvadratmeter flyttar Köpenhamn fram sin position som Nordens intressantaste operastad en bra bit. Särskilt som en konstnärlig medvind började blåsa redan för flera år sedan, först med den driftiga Elaine Padmore på nittiotalet och numera med entusiasterna Kasper Bech Holten och Michael Schönwandt i ledningen. Stockholm kan känna sig akterseglat.
Till öppningspremiären satsades inte danskt utan internationellt och mainstream med Verdis Aida, men man har en lysande solistensemble på Det Kongelige och kan rollbesätta helt utan inlånade stjärnor i de flesta operor och ändå hamna på hög nivå. Någon Radamès har man dock inte och till denna notoriskt svårbesatta roll hade man lockat en av operavärldens stora kelgrisar, tenoren Roberto Alagna. Nu blev det knappast någon vinst. En stor och vacker röst har han, men den älskar han själv mer än Aida, som får finna sig i att komma på andra hand när det är dags för röstuppvisning. Som skådespelare är Alagna en självupptagen träbock, och det fanns mer att glädja sig åt i den inhemska ensemblen. Gitta-Maria Sjöberg var självutlämnande och gripande som Aida redan i Malmö för några år sedan och är så även nu, men föreställningens dramatiska centrum är Randi Stenes Amneris. Smal, smidig med nattsvart, livsfarligt passionerad blick och ett intensivt utspel dominerar hon scenen så fort hon visar sig. Och den dunkla, glödande rösten räcker till även för den stora scenen i fjärde akten.
Det är tur att hon är med och sätter eld på dramatiken (Det Kongelige Kapel under Manfred Honeck bidrar också en hel del), för uppsättningen som sådan är mest frågan om uppvisning och representativitet, inte dramatik. Regissören Mikael Melbye, som också alltid gör sin scenografi själv, brukar utgå från det dekorativa, och här har han fått fria ekonomiska tyglar. Det är påkostat, storslaget, rent knallegyptiskt, och scenen ser ut som en lekstuga för en dansk Cecil B De Mille.
Scenrummet är mycket stort, och tekniken tillåter magnifikt arrangerade scenbyten, men mest glädjande är den akustiskt perfekta balansen mellan solister, kör och orkester i den musikaliskt komplexa triumfscenen. Där var det till och med först tänkt med elefanter på scenen, men de fick avskrivas eftersom de åt för dyrt och risken var för stor att djuren skulle kissa sönder det fina scengolvet.
Det nya husets stora kapacitet är vederbörligen demonstrerad och nu gäller det att fylla det med konstnärligt tungt vägande innehåll. Förutsättningar finns.
Opera
AIDA
av Giuseppe Verdi
Lennart Bromander
