Requiem över en jobbig granne
Jack Hildén om Micke som höll honom vaken natt efter natt
Jag minns inte hur länge jag bott i Rågsved innan jag första gången träffar Micke. Men det är inte länge. Några dagar, kanske en vecka. Sovrummet ekar fortfarande, jag sover på en madrass i väntan på säng. Knackningarna på fönstret låter högt när de väcker mig på natten. Jag trycker reflexmässigt på mobilen, klockan är fyra på natten. Jag har bott på bottenplan förut. Jag vet att man i början känner sig obekväm när folk går förbi och tittar in, men att man vänjer sig. Till slut tänker man inte på det längre. Men detta är något annat.
Jag smyger fram till fönstret och försöker se mellan gliporna i persiennerna. Det går inte att urskilja mycket, gympa-skor och blå jeans. Han väntar utanför porten. Mitt fönster ligger kanske en meter därifrån. Det känns som att han kan se mig genom persiennerna, fast jag vet att det är omöjligt. Efter en stund går han till det andra fönstret på bottenplan. Då tappar jag honom utom synhåll, men hör de hårda knackningarna. Tre, fyra, fem gånger. Jag vet att grannen mittemot är gammal och sjuk, och dessutom ofta hos släktingar – han kommer inte öppna.
”Jag ringer polisen, som förklarar att detta ärende knappast har högsta prioritet. Och det har de ju rätt i”
Jag testar att lägga mig på madrassen igen, men är klarvaken. Hjärtat bultar. Skorna hörs när de vrids mot gruset. Jag har haft fönstret lite på glänt och vågar inte stänga det. Han börjar rycka i porten, hårt, flera minuter så. Sen hör jag skorna komma närmre mitt fönster igen. Fem, sex gånger. Jag tar på en tröja, och öppnar fönstret på vid gavel.
– Vad håller du på med?
– Kan inte du öppna, jag glömde brickan.
Rädslan rinner snabbt bort, och ersätts av ilska. Mannen som står framför mig är inte skräckinjagande. Han är gammal, kanske sjuttio år, och ser mest osäker ut. Förutom skorna och jeansen har han en ganska snygg, beige mockajacka. Det är sen höst. Ögonen är klara och blå, håret står åt olika håll men är intakt. Glest skägg. Utan att säga något stänger jag fönstret, går ut i trapphuset och släpper in honom.
– Du får inte göra sådär igen, säger jag. Jag låg och sov.
– Förlåt, men jag kom inte in, svarar han och lommar upp till sin lägenhet. Jag tar en sömntablett och lägger mig.
Det dröjer inte många dagar innan scenen upprepar sig. I exakt samma mönster. Denna gång är jag argare. Men jag öppnar porten, för att få sova. Det kan jag inte. Rösten är monoton. Det kryper i mig av obehag när jag hör den. ”Men jag kommer inte in, jag glömde brickan”. Jag kan inte räkna gångerna jag hört den meningen. När Micke väckt mig några gånger på samma sätt, börjar jag höra honom även när han inte är där. Jag vaknar av skor mot gruset när någon går förbi. Väntar på honom. Jag testar olika taktiker när han knackar. Att öppna porten varje gång blir orimligt. Att ligga kvar går inte heller. Eftersom han alltid promenerar på natten kommer det ingen som ska varken in eller ut. Det bor inte många i huset. Micke ger inte upp heller, verkar inte ha någon mobiltelefon och går inte och sover i tunnelbanan, eller vad som helst. Han stannar kvar. Knackningarna blir hårdare och fler. Jag ställer upp porten med en sten så att vem som helst kan komma in, men den rullas bort. Det blir kallare om nätterna.
Jag börjar ringa. Störningsutredaren på bostadsbolaget. Hon säger att jag ska fortsätta ringa varje gång det händer, så till slut kallar vi varandra vid förnamn och har en ganska trevlig relation. Men ingenting händer. Jag ringer fastighetsskötaren, som bollar vidare till stadsdelsförvaltningen och handläggare inom kommunen. Man kan prata med avdelningar för äldrevård eller missbruk, men jag har ingen aning om vad som är Mickes problem. Han luktar inte sprit, går snabbt och obehindrat. Det finns också sekretess, och jag får inte veta vad som ska hända, om något ska hända.
Under tiden fortsätter allt som vanligt. Jag ringer störningsjouren. De säger att störningen måste komma från lägenheten, så om de ska komma dit måste de ju släppa in honom. Jag ringer polisen, som förklarar att detta ärende knappast har högsta prioritet. Och det har de ju rätt i. Jag tjatar till mig numret till Mickes gode man, som suckar och säger att det är tragiskt med Micke, och han ska göra vad han kan. Till slut är telefonen så full med nummer att jag inte längre minns vem som är vem.
Ingenting fortsätter att hända. Förutom att jag upplever ett mer intensivt hat än vad jag kanske någonsin gjort. Jag säger saker till Micke, gör saker, som jag inte trodde mig vara kapabel till. Som den perioden då jag efter varje sömnlös natt gick upp en våning och slet upp hans ytterdörr, som alltid var olåst. Det var bara trapphuset han var utelåst från. Ett patetiskt försök till upprättelse. Kanske blir han rädd för mig. Jag hör ofta att han skäller på de andra grannarna i trapphuset. När min och Mickes vägar korsas öppnar han porten, så att jag kan gå ut först.
Hur som helst planar det ut. Han väcker mig mer sällan. Jag ser honom ibland genom fönstret. Hur han börjar gå, men sedan stannar upp, och vänder tillbaka. Utan riktning. Hör honom när han skriker på våningen ovanför. Oftast skriker han ”Dra åt helvete!” eller ”Om ni inte går kommer jag ringa polisen!”. Det är okej. Det går att leva med. Först tror jag att han skriker på hemtjänsten, tills jag hör ropen även om natten, och förstår att det är menat åt någon som bara han ser.
Tid går. Under vinterns kallaste dagar märker jag att Mickes fönster står öppet. Dag som natt. Jag ringer hyresvärden och ber dem kolla upp det. Några dagar senare kommer ett mejl som berättar att han är död. Min första reaktion är att göra high five med en klasskamrat som sitter bredvid. Sedan kommer något annat. Jag vet inte riktigt vad, förutom dåligt samvete och skam, såklart.
Jag tänkte mer på Micke är jag ville tillåta mig att erkänna. Jag undrade vad han gjorde när han gick runt om natten. Vad han tänkte på? Tänkte han alls? Jag fantiserade om dagen som till slut kom med ett mejl från hyresvärden. När den dagen väl inträffar är det inte lika positivt som jag föreställt mig.
Fönstret fortsätter stå öppet. Efter några dagar stannar en lastbil utanför fönstret. Jag ser på när möbel efter möbel dunkar ner i containern. Förblindad av hat hade jag svårt att tänka på att det bodde en människa ovanför mig, som levt ett liv långt innan jag flyttade in. Jag ringer Mickes gode man. Frågar om det finns några anhöriga. Väntar på ett nej. Men det visar sig finnas tre barn. Jag ringer dottern, Marie.
Marie berättar gärna. Hon kan fylla i bilden som jag själv omöjligt kan föreställa mig. Hon berättar att Micke varit alkoholist hela sitt liv. Till sist söp han sig till alkoholdemens. När barnen kom på besök kunde han prata om sina barn, utan att veta att de satt framför honom. De växte upp i Hökarängen. Från och med en skilsmässa träffade barnen sin pappa på helgerna ibland. De gick på Gröna Lund och gjorde saker tillsammans. Micke var nästan konstant full. Tre gånger var han på behandlingshem, med viss framgång. Efter några månaders nykterhet ville han fira med alkohol.
Men det här är en text om en människa som inte var lika ensam som jag trodde. Under nyktra perioder tränade han ett fotbollslag. Han fick till och med donera blod. Kroppen, den som rörde sig lätt trots förvirring och ålderdom, har alltid varit i god form.
– Det kan man ju tycka är orättvist, säger Marie och skrattar lite.
Enda gången han missade Hammarbys hemmamatcher var när han brutit båda benen. I dödsannonsen finns Hammarbys klubbmärke överst.
Han var vän av ordning – la allt i prydliga rader och stannade på fika hos barnen i prick två timmar innan han gick vidare. Micke jobbade som dataoperatör, mest på Skandia. När kontoret skulle flyttas valde han avgångsvederlaget. Ingen väg att rekommendera för en missbrukare.
”Några dagar senare kommer ett mejl som berättar att han är död. Min första reaktion är att göra high five”
Av Maries två bröder är den ena helnykterist – livrädd för vad alkohol kan göra. Den andra hänger vid Stureplan och dricker champagne. Prydligheten försvann med åren. När Marie och bröderna besökte lägenheten efter dödsbeskedet kände de lättnad över att Micke inte längre finns. Brännhål i soffan. Marie gillar att fynda på second hand, men i lägenheten fanns inte en enda sak värd att ta med sig. Allt ska bort. Ett liv som inte längre tillförde något, ens för sig själv. När hemtjänsten hittade honom i sängen hade han slutat äta. En sista protest. Han togs till sjukhuset, och sen gick det snabbt.
Marie har inte velat ha med honom att göra de senaste åren. Han valde att dricka, och valde därmed bort barnen. Det är så hon ser det. Mot slutet hittade han inte ens till Systembolaget, köpte folköl i stället. Jag minns en gång då polisen skjutsade hem Micke. Han steg ur bilen med en ölburk i handen. Det är enda gången jag sett honom dricka.
Barnen ordnade med begravningen. Efter att dödsannonsen dykt upp i tidningen började folk höra av sig till Marie. Gubbar som kallade sig Conny och Leffe som hon aldrig träffat. På bred stockholmska ville de beklaga.
Det här är en text om en man som aldrig verkar ha fått någon försoning, men som inte kommer ha en tom begravning. Vi bodde en våning ifrån varandra ett tag, innan någon ny flyttar in i hans ställe. Hos mig finns han kvar. Inte längre enbart genom hat. När jag ligger i sängen tittar jag upp i taket och lyssnar på tystnaden. Jag kan fortfarande inte sova.
Marie berättar att när de besökte lägenheten efter dödsbeskedet så fann de ett oräkneligt antal brickor som är till för att låsa upp porten.
Personerna i texten heter egentligen något annat.
