Under all kritik, Åsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2015-03-25 | Publicerad 2015-03-03

Daniel Sandström svarar Åsa Linderborg om kultursidornas
ansvar för den smala litteraturens kris

Daniel Sandström, chefsförläggare på Bonniers, har tidigare varit kulturchef på Sydsvenskan och Svenska Dagbladet. 

Tål kritiken inte kritik?

Så löd mitt rubrikförslag till den debattartikel om litteraturkritikens utsatta läge som publicerades i Dagens Nyheter i torsdags och som fick Åsa Linderborg att gå i taket följande dag. Möjligen var det talande att DN valde en annan rubrik, men för mig var rubriken en viktig markering. Kultur­sidorna har makt att kritisera och debattera. Men med plattformen följer också ett ansvar, att diskutera sin egen roll och sina prioriteringar.

Åsa Beckmans och Åsa Linderborgs inställning är att den kritik som vädrats mot dagskritiken är högst orättfärdig. Båda hävdar att tidningarna är räddningen för kvalitetslitteraturen, kritiken av kritiken är därför ”beklämmande” eller ”falsk”. Det hade, med andra ord, varit bättre om kritikerna inte tagit till orda.

Det är märkliga reaktioner från kulturchefer som dagligen ansvarar för mängder av kritik. Och genom att lägga fokus på den som vill debattera kultursidornas ansvar, spelar man också bort själva sakfrågan, nämligen att såväl neddragningar som prioriteringar ofrånkomligen försvagat litteraturen och litteraturkritiken.

Detta handlar inte om huruvida kulturredaktionerna ska skriva om populära fenomen, för det ska man, utan om att hårdare nyhetsvärdering och politisk debattlogik nu styr kulturmaterialet i allt högre grad. I en sådan medielogik har litteraturen svårt att ta plats och göra sig hörd, om man inte står emot.

Att svenska kulturredaktioner arbetar under tuffa villkor och har de bästa intentioner i världen ändrar inte detta faktum. Och i takt med att dagstidningarna tvingas till fler prioriteringar kommer dagskritiken att fortsätta att decimeras: färre recensioner, snävare urval, kortare recensioner, sämre villkor för recensenter, och därmed sämre kritik. Som marginaliseras ytterligare. Ond cirkel kallas det.

I ett sådant läge bör man diskutera prioriteringarna. Då raljerar Åsa Linderborg hellre över Bonniers, om Dan Brown och Frida Boisen, som om det hade med dagskritiken på hennes sidor att göra. Men oavsett hennes raljans: det är svårt att ge ut kvalitetslitteratur om den inte recenseras! Att påtala detta är ett sätt att visa på kulturredaktionernas betydelse och ansvar, att säga att redaktionens prioriteringar spelar roll för samhället. Varför är det klandervärt att erkänna det?

På inget sätt vill jag heller förneka att jag själv tvingats till liknande prioriteringar under mina år som chef i tidningsbranschen, men jag tycker att det är lättare att se helheten när jag inte längre är mitt i den. Som tidningschef måste man anpassa sig till nyhetslogik och budget, det ligger i uppdragets natur.

Dock tror jag att det vore läge att erkänna att man som kulturchef inte sällan hamnar i lojalitetskonflikter. Kulturjournalistiken måste vara fri, men när det kommer till saker som rör den egna verksamheten byts den kritiska vokabulären ofta ut mot ett marknadsanpassat språk, som ska försäkra läsarna om att just den egna tidningen är bäst och att problemen finns någon annanstans. Det betyder att just de redaktioner som har verklig kraft att belysa litteraturkritikens kris och utmaningar, vägrar erkänna att de är en del av problemet. Lojaliteten talar, självständigheten tar stryk.

Linderborg erkänner detta, högst indirekt, när hon skriver ”Sandström utnyttjar sin frihet att slå mot sina gamla kollegor”. Det är talande att det uppfattas som negativt att ”använda sin frihet” och att vädra oro för litteraturkritiken uppfattas som att ”slå mot gamla kollegor”. Andemeningen: värna kårandan och tygla för helvete din frihet.

När jag på nytt läser igenom Åsa Linderborgs utfall ser jag att hon verkligen inte slösar med den frihet som kulturjournalistiken ger henne. Här finns inga tvivel. Schibsted är goda. Bonniers är onda. Den som kritiserar är njugg eller falsk. Man kan sannerligen inte anklaga henne för att inte vara lojal med sitt uppdrag.

Daniel Sandström

Litterär chef på Bonniers

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.