Fest hos Europas fulla morbror
Martin Aagård om Ukraina – en Eurovisionvärd som förföljer bögar och oliktänkande
Ukraina har blivit hela Europas fulla morbror.
En jobbig och självdestruktiv typ som vi inte längre törs se i ögonen.
Och i kväll ska morbror bjuda på fest.
Moster Ryssland är så klart inte bjuden. Inte för att moster Ryssland skulle vilja komma, men ändå.
Det är bara att hoppas att han inte blir full och börja bråka om bögar och utlänningar och bli nostalgisk över gamla tider då Ukraina var ett riktigt Ukraina. Eller ännu värre, börja gråta och skylla alla sina problem på Ryssland igen.
För vi orkar inte lyssna längre.
Borde inte Ukraina försöka skaffa sig en riktig inkomst till att börja med? Betala av lite på sina skulder?
Vi vet inte var vi ska börja.
Så vi nickar och håller med. Sänker blicken och tittar bort.
Skål, morbror!
Ukraina har genomgått den mest traumatiserande skilsmässan i Europa sedan början på 90-talet. Inte sedan Sovjetunionens och Jugoslaviens sammanbrott har en så stor geopolitisk förändring inträffat i Europa som när Ryssland annekterade Krim.
Det känns löjligt att prata om ringar på vattnet. Ukrainakrisen är startpunkten för en ny politisk ordning i Europa. Det kalla krigets återkomst. Och man skulle kunna beskriva det som en vårdnadstvist från helvetet om inte 10 000 döda och två miljoner flyktingar gör det till allt annat än ett skämt.
I ett land så präglat av konflikt var det kanske ingen högoddsare att Ukrainas Eurovisionbidrag förr eller senare skulle adressera frågan.
Efter att ha ställt in 2015 på grund av ekonomiska problem drämde man 2016 till med en sång om en annan extremt trasig period i Krims relationer med Moskva.
Jamalas sång 1944 handlade om Stalins brutala deportationer av Krimtartarer samma år. En handling Sovjet motiverade med att många av dem slagits för Nazityskland under kriget. Nazisternas plan med Krim var att i slutändan fördriva alla judar, tatarer och ryssar, men de nationalistiska tatarerna som redan låg i konflikt med Sovjetunionen såg dem som befriare. När nazisterna väl inledde sin utrotning deserterade många till sovjetiska partisangrupper och röda armén.
Som tack för sin kappvändning deporterades de.
Först på 80-talet tillsatte Michail Gorbatjov en kommission som utredde de kollektiva övergreppen och organiserade någon form av tillbakaflyttning.
Perfekt ämne för en schlager, inte sant?
Ingen, som har det minsta hut i kroppen, kunde i alla fall invända mot en vacker sång om en enskild familjs lidande i storpolitikens svallvågor. Att den samtidigt fick de nationalistiska känslorna att svämma över alla gurkburkar låtsades vi inte om.
För det är just det.
Det är så mycket vi inte låtsas om när det gäller morbror Ukraina.
I kväll applåderar vi entusiastiskt när tre vita män leder ett program vars slogan lyder ”Celebrate diversity” (hylla mångfalden) och vars logotyp föreställer ett ukrainskt, nationalromantiskt folkdräktshalsband.
Organisationen Human rights watch påpekade till radiokanalen Radio freedom att ”Celebrate diversity” ekar tomt i ett land där hbtq-befolkningen diskrimineras av lagstiftarna, och journalister och aktivister trakasseras om de skulle ha åsikter som avviker från regeringens.
I onsdags publicerade det internationella journalistnätverket OCCRP en dokumentär som visar att den ukrainska säkerhetstjänsten SBU var inblandade i mordet på journalisten Pavel Sheremet 2016. Han är inte den första journalist som dödats under mystiska omständigheter.
”Mångfaldens Potemkinkuliss”, kommenterade den kände hbtq-aktivisten Maxim Eristavi på Twitter och påpekade att bara den senaste veckan har ett flertal överfall mot homosexuella inträffat utan att polisen orkat bry sig.
Framsteg har skett, men försök till Pridefestivaler har i många år fått ställa in efter hot och våld. Hbtq-aktivisternas roll på Majdanupproret tystas ner. Danska utrikesdepartementet har till och med varnat homosexuella för att visa sin kärlek offentligt i Kiev.
Så skål för den mångfalden, morbror!
Allra mest löje har den så kallade ”Mångfaldsarken” väckt.
1982 uppfördes det gigantiska monumentet ”Folkens vänskapsark” i centrala Kiev för att hylla föreningen av de ukrainska och ryska folken. Men enligt Ukrainas nya antikommunistiska lagar ska det rivas eftersom det är Sovjetpropaganda. Lagarnas syfte är att utrota alla minnen av Sovjetåren. Leninstatyer ska bort, gator och byar ska byta namn. Kommunistpartier förbjudas.
Lagom till Eurovision fick dock skulpturen ett nytt användningsområde. Den skulle målas i regnbågsfärger och byta namn till ”Arch of diversity”.
Men den 27 april stoppades målandet av aktivister från extremnationalistiska partiet Högra sektorn. Enligt sajten Inforesist ansåg de att skulpturen trots allt var ett nationalmonument och ommålningen var olaglig. Regnbågsfärger var smygpropaganda för hbtq-rörelsen och Kiev riskerade nu att framstå som en symbol för sedeslöshet. Det kan målas i ett folkloremönster i stället, föreslog Högra sektorns talesman.
Med kniven mot strupen väljer ukrainska nationalister alltså hellre att förknippas med ärkefienden Ryssland än något som kan kopplas till homosexualitet.
Skål igen, morbror!
Nej då, vi tittar inte konstigt på dig. Ta det lugnt.
Här måste vi göra en liten paus för att ge alla säkerhetspolitiskt intresserade läsare tid att andas. Och för att ge dem rätt.
Ja. Alla dessa nyheter används i den ryska propagandan mot Ukraina. Ryssland missar inte en chans att utmåla Ukraina som en Sagan om ringen-fascistisk förtryckarstat. Och just detta är ett av skälen att så få vågar kritisera problemen med mänskliga rättigheter i Ukraina.
För det råder ingen brist på information. Svenska och internationella medier rapporterar ofta om de märkliga saker som sker i den ukrainska nationalismens namn. Inte minst israeliska tidningar har börjat hålla ett vaksamt öga på utvecklingen efter ett flertal antisemitiska dåd där bland annat judiska pilgrimer attackerats och en känd rabbins grav vandaliserats. Det ökande antalet pogromer mot romer, har bland annat Sveriges Radio rapporterat om.
Något som fått stor uppmärksamhet i anglosaxisk press är den statssanktionerade rehabiliteringen av gamla krigsförbrytare. Mest känd är Stepan Bandera, vars armé UPA ömsom slogs för, och ömsom mot, naziregimen, men var ansvarig för massmord på både judar och polacker.
Han har trots polska protester förärats en ny boulevard i Kiev.
En annan är den antisemitiske redaktören Ivan Rohach, som fått en minnesutställning i Babi Jar, platsen för den största massakern på judar under andra världskriget.
För två veckor sedan rapporterade The guardian dessutom att en polisutredning öppnats mot den 94-årige judiske krigshjälten Boris Steckler som 1952 kan ha dödat en ukrainsk nazikollaboratör genom att kasta in en granat i en bunker. Steckler var officer i röda armen och KGB och arbetade efter kriget med att fånga nazister som gömde sig i västra Ukraina. Det är första gången ukrainsk polis tar upp ett liknande fall.
Drivande i rehabiliteringsprocessen är ”Ukrainska institutet för nationellt minne” (INP) som försöker förvandla döda nationalistiska partisaner till frihetsmartyrer jämställda med förintelsens offer.
Att det ens är möjligt beror på just de antikommunistiska lagarna, som hur orimligt det än låter, förbjuder ”respektlöshet” mot nationalistarmén UPA som såg judar som nationens fiender.
Att som Palme, i sitt berömda tal om Babi Jar och Khatyn, kalla de ukrainska nazikollaboratörernas gärningar för ”illdåd” är med andra ord numera åtalbart.
Ett av skälen till att rehabiliteringen sker just nu är troligen att resterna av UPA under 50-talet förde ett gerillakrig mot Sovjetunionen – vilket gör dem till en perfekt symbol för det nya kriget mot ryssarna.
Jadå, morbror, det där är bara lögner och förtal. Skål, skål.
Nej, det är inte journalistik som saknas. Det är opinionsbildning.
Vår undfallande blick har gjort Ukraina till en frizon för historierevisionism, yttrandefrihetskränkningar och misshandel av sexuella minoriteter.
Men den arma befolkning som sitter fast i korselden i öst, den utsugna arbetarklassen och det förföljda hbtq-communityt är inte betjänta av att all kritik mot Ukraina bemöts med att det är minst lika illa i Ryssland. Eller Georgien. Eller Litauen. Eller i den tjetjenska avgrunden. Eller i Ukraina innan Majdan.
De behöver hjälp med att höja sina röster.
Och vad hade varit en bättre anledning än kvällens fest?
Ja, skål igen, morbror. Ska du verkligen ha mera?
Så det är lite svårt att känna den där odelade entusiasmen inför aftonens mångfaldskalas. Det som tidigare var en orgie i absurd musik och ett vattenhål för hbtq-personer från intoleranta länder har förvandlats till en flaggviftarfest för patrioter i exil.
Men det finns ändå en bra anledning att bänka sig framför spektaklet i kväll.
Årets upplaga av Eurovision är ett förebud om hur vi alla kommer att leva i Europa i framtiden.
Vi kommer inte att sjunga, skratta och dansa där.
Vi kommer snarare att befinna oss i en ständigt pågående tävling i nationalism.
