Säg ja till Kjartan
Martin Aagård läser om ett performance-geni
– och försvarar de hotade konstnärslönerna
Det är lätt att känna igen rockband som bildats på konstskola.
De ler nämligen aldrig.
Kanske är det själva definitionen av konstskolerock: sammanbitna unga människor som spelar konstig musik i ännu konstigare kläder och aldrig, aldrig någonsin drar på munnen.
Förstå mig rätt nu. Jag gillar konstskolerock. Det är bara det att ett leende är väldigt svårt att få till när du samtidigt försöker få publiken att ta din hejdlösa frisyr och ockulta autotune-sång på största allvar.
Av samma enkla anledning är leenden ganska sällsynta i konstvärlden överlag.
Den svensk-norske performance-pionjären Kjartan Slettemark (1932-2008) tillhörde det fåtal konstnärer som faktiskt kunde kosta på sig att le, inte bara ofta utan stort. Periodvis log han som en sambaorkester på clownskola. Hans konstnärskap var så otvivelaktigt udda, intensivt och riskabelt att ingen misstrodde allvaret bakom alla märkliga maskeradutstyrslar.
Ett par av de där galna clown-leendena finns avbildade i fotoboken Kjartan Slettemark – konsten att falla. Den här gången är det inte Kjartans ständige hovfotograf Hans Esselius som tagit bilderna utan dansfotografen Brita Olsson som troget följde Kjartans karriär fram till hans död i fjol.
Tillsammans med skribenterna Idun A Husabø och Susanna Slöör har hon närmat sig Slettemark med fotojournalistens blick. Det är rätt angreppsvinkel: Kjartan var den första svenska konstnär som fullt ut förstod massmediernas betydelse. Han älskade sin tids nya medier. När han upptäckte video bytte han namn till Dr Video, startade Maria Videopool och höll videoandakter.
Just den där VHS-vurmen framstår väl i efterhand som ganska rörande, men annat var framsynt. Om inte medierna kom till Kjartan fick Kjartan komma till medierna resonerade han, och baxade upp ett konstverk på Aftonbladets redaktion.
Hans konstnärskap växte fram i symbios med kvällstidningarna. Attackerna mot Liljevalchs, Moderna museet, Nixon, polisen och moderaterna var skickliga pr-kupper som i efterhand fått allt mer mytiska proportioner och gjorde honom så spektakulär att till och med många kulturradikaler tog avstånd.
De övriga i konstlivet har fått springa i kapp honom. Kjartan var gatukonstnär, queer och digital långt före sin tid. Idag kan väl man jämföra honom med mediala stjärnskott som Pål Hollender, Lars Vilks och Anna Odell men han har faktiskt inga riktiga arvtagare. Ingen har levt sin konst, häcklat sin samtid och snattat för att överleva, som Kjartan.
Vilket leder oss till dagens kulturpolitiska slutsats: Om Kjartan inte fått konstnärslön skulle han troligen aldrig kunnat försörja sig, och svensk konst skulle berövats sin största anarkist och hippie någonsin.
Den 23 mars presenterar regeringen en proposition som vill avskaffa livslånga konstnärslöner.
Den som röstar för, röstar samtidigt nej till Kjartans hela livsgärning
Kjartan Slettemark var ett levande argument för den kulturpolitik han var generationskamrat med.
