Övermänskligt danskompani
Det var över tio år sedan La La La Human Steps gästade Sverige, 1995, under Göteborgs dans- och teaterfestival med ett verk som kort gott och bar namnet 2. Jag minns också ett samarbete mellan kompaniet och William Christie i Jean-Philippe Rameaus opera Les Boréades på Garnier-operan i Paris för några år sedan. Båda verken präglades av en säregen sammansmältning av det hårt hållna och det undanglidande.
I Amjad, som nu gästar Dansens hus, undersöker La La La Human Steps och koreograf Édouard Lock dansens könsroller. Med en livs levande kvartett på scenen och tre cirkelrunda projektionsdukar möter dansarna varandra i ett slags nedmonterad klassisk dans. Kvinnorna sträcker på anklarna som vore de drabbade av tåspets-tics, medan männen styr deras kroppar efter behag.
I ljuset till snabba, ibland lite väl ofta förekommande, spotlightväxlingar sätts dansarna ofta i halvskugga, som om det klassiska språket är viktigare än det som ska uttryckas. Kampen hos de kvinnliga dansarna balanserar på gränsen till ironi, men endast undantagsvis tillåts publiken le.
Huvudsakligen i en räcka pas de deux till Tjajkovskij kämpar Hon mot Han i mönster som snärjer allt hårdare: befrielsen ligger i det uteslutna, det som glider undan. Kraftfullt och med kompaniets karakteristiska stramhet skapas en scenisk intensitet av sällan skådat slag. Tempot är högt, dansarna närmast övermänskligt skickliga och just när det är som allra bäst, en inåtvänd, men just därför svindlande pas de deux, samtidigt som de runda projektionerna till ett allt högre hjärtdunk skickar vita bollar mot publiken, så är det slut.
