Tulpanerna vittnar om att det värsta har hänt
Vid Latinskolan i Malmö tittar vi på varandra och tänker samma sak
För tredje gången på mindre än ett år sker en skolattack i Skåne.
Ännu vet vi inte varför en 18-åring mördade två lärare på Latinskolan i Malmö i går kväll. I stället vill jag berätta om sådant vi vet.
I augusti förra året gick en 15-åring in på sin skola i Eslöv med vapen. På plats bytte han om till skyddsväst och hjälm. På sig hade han också en kamera som livesände förloppet: hur han attackerade en lärare med kniv och hotade flera andra personer på skolan. I hans rum skulle man senare hitta filmer från attacken mot en moské i Christchurch. På väggen hade 15-åringen klottrat rasistiska budskap och svastikor. Bara några veckor innan skolattacken hade FBI varnat för tonåringens chattaktivitet.
Redan innan vi nås av de de tragiska dödsbeskeden fruktar vi det värsta
Han chattade bland annat med sin vän, som fem månader senare, den 11 januari, klev in på NTI-gymnasiet i Kristianstad och knivskar en lärare och en elev på skolan.
Efteråt kunde man läsa i tidningen om hur pojkarna delade ett “intresse för massmord”. Det urskillningslösa våldet kom att beskrivas som någonting som låg utanför dem själva. Knivattacken definierade inte pojkarna, de var inte sina våldshandlingar, utan intresserade sig snarare för dem. Det var en sorts förvrängd spegelbild mot hur det talats om gangsterrap det senaste året. Om musiken ofrånkomligen har fått definiera artisternas våldsbenägenhet, har skolattackerna i stället blivit synonyma med en sorts osund hobby.
När jag följer den initialt knapphändiga informationen om gårdagens attack på Latinskolan i Malmö startar en särskild sorts omsorgskedja. Redan innan vi nås av de de tragiska dödsbeskeden fruktar vi det värsta. Sms-konversationer: Har du hört? Är du okej? Gruppchatter: Hur mår ni/vad vet ni/vem var han.
Det är en sorg i vardande, en förberedelse, en malande oro.
Det är en oro som är akut, när vi tänker på att några människors liv snart kommer att förändras för alltid.
Men det är också en större oro, inför att det som nu skett ett flertal gånger kanske kommer att ske igen.
I skrivande stund vet vi ingenting om gårdagens motiv. En källa har sagt till Aftonbladet att lärare har vittnat om att 18-åringen har betett sig väldigt konstigt hela vintern och att man “varit rädd för att något ska hända”.
Det verkar alltså som om det funnits varningssignaler.
Jag önskar mig inte ett samhälle där vi antar att alla är våldsbenägna. Men jag önskar mig en plats där vi förstår våldets förutsättningar. Efter att ha bevittnat hur det senaste årets skolattacker snabbt bleknat ur det allmänna medvetandet tilltar oron för kommande attentat. Det hände i augusti, i januari.
Nu hände det igen, med värsta tänkbara utgång.
Två lärare är döda.
Under morgontimmarna går jag förbi Malmö Latinskola. Vid staketet ligger tulpaner. På skolgården står polisbilar. Annars är här knappt någon.
Men när jag möter passerande personer tittar vi på varandra och tänker samma sak.
Ett tomrum.
Låt det det inte expandera.
