”Tysk höst” – storartat men också försåtligt
Den tyska skulden göms undan även när reportaget blir pjäs
Ibland begränsar ett verks berömmelse vår förmåga att förhålla oss till dess innebörd. När en kanonisering väl är etablerad får legitimerande läsningar lätt evigt och ensidigt liv. Tidiga invändningar trängs undan och färre nya formuleras. Så förhåller det sig med ”Tysk höst”, vars författare Stig Dagerman föddes för precis hundra år sedan.
Under två månader senhösten 1946 reste Dagerman kors och tvärs genom Tyskland på uppdrag av Expressen. Han var 23 år gammal, stridbar syndikalistisk skribent och – genom romandebuten ”Ormen” – en författarstjärna in spe. Fritt skulle han skildra stämningarna i det ruinlagda landet. Resultatet blev en serie tidningsartiklar som färdigställdes och publicerades efter hemkomsten. Något senare försågs de med förord och fogades samman i bokform.
I dag är inget svenskt reportage lika ikoniserat som ”Tysk höst”. Det översätts flitigt, nyligen till både ryska och koreanska. Uppburna författare fördjupar sig i arbetet och förordet till den senaste svenska utgåvan är skrivet av Elfriede Jelinek. Boken har blivit fransk dokumentärfilm och sätts nu under märkesåret också upp på Uppsala statsteater. Att såväl stil som perspektiv prisas är förståeligt, men ”Tysk höst” rymmer också något försåtligt som ofta förbises.
Vad Dagerman vill och lyckas med är att ställa det tyska lidandet för läsarens ögon, i stället för att stint stirra ut ett folk av förövare som får skylla sig själva. Ingående tecknas bilden av materiell och mental förruttnelse: vägglösa lägenheter, vattenfyllda källare, flickor som säljer sig för en cigarett, en ändlös ström av östflyktingar, hycklande allierat herravälde, politisk apati och hela tiden den helvetiska hungern.
Stig Hansén och Anna Takanens uppsättning av ”Tysk höst” på Uppsala stadsteater förstärker flera av bokens mest problematiska inslag
Utsiktslösheten ter sig evig. Inte ett ord ägnas internationella hjälpinsatser eller befolkningens egna ordningsbringande initiativ som senare skildrades mästerligt i Harald Jähners ”Vargatider”. Ur enskilda episoder och möten – med ett språk rikt på bilder, kontraster, upprepningar och ironi – mejslar Dagerman metodiskt fram sin sensmoral: För den som ser tyskarnas utsatthet blir det förljuget att brännmärka dem som antidemokrater och att förfäras av misstron mot segermakterna. Det är ”utpressning att analysera den hungriges politiska inställning utan att samtidigt analysera hungern”.
Dagerman hyser ett särskilt förakt för journalister som vallas runt av de allierade för att ”i baren på presshotellet författa en betraktelse över ämnet ’Nazismen lever i Tyskland’”. Egenrättfärdigt ser han sig själv som en av få kapabla att färdas vid sidan av allfarvägarna för att beskriva det obeskrivliga. Sant är att Dagerman genom familjeband och syndikalistiska kontakter i flera bemärkelser rörde sig friare än många andra journalister.
Samtidigt gick hans rutt genom de mest utbombade delarna av Tyskland och flera av reportagets betydelsebärande formuleringar nedtecknades redan hemma i Sverige, vilket framgår av Karin Palmkvists rika avhandling om författarens journalistiska gärning. Dagerman reste alltså med en delvis på förhand formulerad dagordning i bagaget.
Att skildra lidandet, ”förskyllt eller oförskyllt”, är inte konstigt i sig, men får konsekvenser för synen på offer och förövare. Av Dagermans upptagenhet vid tyskarnas umbäranden följer en besvärande obenägenhet att ge utrymme åt deras egna exempellösa brott. Han konstaterar kort att det inte kan råda mer än en mening om det förflutnas grymheter, men väjer för att konkret beskriva de värsta förbrytelserna.
Varje antydan om den vanliga människans skuld och ansvar avfärdas. Han bestrider en bred uppslutning bakom Hitler och att många tyskar gynnades materiellt av mord och plundrarpolitik. I stället försvarar Dagerman idén om ett förlett folk utan agens och slår med inverterad anarkistisk inspiration fast att ”lydnaden mot staten är odelbar”.
Stig Hansén och Anna Takanens uppsättning av ”Tysk höst” på Uppsala stadsteater förstärker flera av bokens mest problematiska inslag. I det enkla och effektfulla ruinlandskap som utgör pjäsens största behållning framträder de få nazister som skymtar förbi i Dagermans reportage som överspelade byfånar. De allierades avnazifieringsförhör – vars precision det förvisso går att anmärka på – reduceras till ren fars; en antydan om att ansvarsutkrävande är falskt och förgäves.
Dagerman, säkert och finstämt spelad av Simon Reithner, docerar ofta direkt till publiken, vilket krymper utrymmet för egna reflektioner. Att också ensemblen, både som solister och kör, framför författarens skildringar upphöjer honom till en oantastlig uttolkare.
Det finns en utbredd föreställning om att Dagerman – då som nu – företräder något förbjudet som inte tillåts sägas. Jelinek ser ”Tysk höst” som särskilt angelägen då knappt någon tysk författare förmått skildra ”sammanbrottet”. Det stämmer inte.
I samma stund som världens rannsakande blickar riktades mot tyskarnas förbrytelser lyftes det egna lidandet fram med emfas. Inte bara samtalen på ölstugorna utan också den tyska efterkrigslitteraturen handlade länge enbart om krigets allmänna vedervärdighet. Även senare sanningssägare som Siegfried Lenz och Heinrich Böll ställde flyende tyskar jämte förintade judar. På så sätt förblev förövarna ansiktslösa och ansvaret möjligt att undvika. Först i och med sextiotalets kompromisslösa generationskamp kunde den historiska självprövning som konstituerar det demokratiska Tyskland inledas.
De konservativa krafter av skiftande kulör som vill dra streck i skulddiskussionen för att i stället skapa en nationell berättelse obefläckad av Förintelsen har ständigt och alltjämt använt sig av samma strategi: att med intensiva skildringar av allierade terrorbombningar och fördrivningen i öst förankra bilden av tyskarna som krigets offer. Det är ett revisionistiskt traderande som har tilltagit i takt med de senaste årens högerpopulistiska positionsförstärkning och Tysklands ovissa sökande efter en ny roll i Europa.
I ivern att nyansera sin tids fördömande förenklingar kom Dagerman ensidigt att betona tyskarna som omständigheternas offer på ett sätt som lätt låter sig användas i dagens ideologiska kraftmätning kring det förflutna. Att Jelinek berömmer honom för att (be)skriva bortom det politiskt korrekta är därmed inte förvånande.
Mer besvärande är emellertid att denna aspekt saknas i dagens reception av Dagermans reportage. Acceptansens förrädiskt enkla reflex finns alltid i kanoniseringens förlängning, men speglar också specifikt vår samtids benägenhet att förväxla en berättelses allvarliga anslag med sanningsenlighet och tendensen att flockas kring en humanism lika allmän som till intet förpliktande. ”Tysk höst” förblir ett enastående reportage. Därför förtjänar det att läsas med uppriktig uppmärksamhet.
