Poliserna som släpade Greta Thunberg log
Göran Greider: skogarna står i brand och jag känner mig som en fossilfånge
Samtidigt som bränderna rasar på Rhodos, ser jag i TV-rutan ett klipp där Greta Thunberg lyfts bort av två poliser under en aktion mot oljebranschen. Poliserna ler. Hon är ju så liten och nätt. I domen mot henne noterar jag särskilt att tusen extra kronor, utöver dagsböterna, går till brottsoffren. Vilka är dom? Oljebolagen? Det absurda i att föreställa sig stora oljebolag som brottsoffer säger allt om denna tid.
Eller är det charterturisterna på Rhodos som är offer, för bränderna? Mediebevakningen pekar ibland åt det hållet. Den drabbade lokalbefolkningen på norra Rhodos är inte alls lika närvarande, än mindre den rika floran på ön som redan långt tidigare ansatts av den markexploatering som massturism kräver. Att oräkneliga charterresor med flyg höjer temperaturen på jorden nämns i dessa dagar, då svenska turister har det svårt, förvånansvärt sällan.
Kanske är resebolagen de främsta offren för bränderna? Vinster slås nu blodiga och kvävs av eld.
Själv är jag bara förtvivlad. Och, faktiskt, resignerad.
Jag står i regnet, sniffar på vedröken som driver över min by. En kall och regnig juli. Vedröken kommer också från min egen skorsten. Den lilla branden i kaminen ska i sig inte leda till någon brytpunkt, men eld är eld, koldioxid koldioxid. Jag tröstar mig med att ved hämtad från näraliggande skogar inte är särskilt påfrestande för miljön. Minimala transporter. Och mycket kroppsvärme har jag, tänker jag ursäktande, ändå fått genom att en gång hugga upp veden.
Vad hjälper det? Jag är en fossilfånge. Både brottsoffer och förövare. Jag deltar i en civilisation, industriell och kapitalistisk, som inte är kompatibel med biosfären. Jag fortsätter dessutom att hävda att den gröna industrialiseringen sannolikt är på väg att återupprepa åtskilliga av misstagen från den bruna industrialiseringen. Den stora accelerationens era är inte över. Den pågår. Jag kan inte längre, i alla fall inte just nu, se någon väg ut ur det här samhället. Kanske kan jag det imorgon, eller om en vecka.
Poliserna som släpade bort Greta Thunberg log. Det skulle inte förvåna mig om de håller med henne i kritiken av en galen civilisation
I april skrev jag en artikel om de stora skogsbränderna i Kanada. Jag vet inte om röken från dem till slut verkligen kändes någonstans i Sverige, efter att vindar fört den över Atlanten. Men jag noterade då att den så kallade brandrisksäsongen, alltså den tid på året då markerna är särskilt torra och lättantändliga, blivit allt längre. Nu tycker jag mig märka i nyhetsflödet att det inte ens längre heter brandrisksäsong – det kallas bara brandsäsong. Risk har blivit faktum.
År för år, med stigande globala temperaturer, krymper mitt eget lilla jag ihop alltmer. Enorma travar med fakta från klimatforskare och rapporter om extremväder har passerat min läsfåtölj och skrivbord – och samtidigt i relief mot allt detta bara min egen isolerade skugga. Snacka om strukturer kontra en enskild människa. Ett G20-möte i Indien – gruppens utsläpp står för fyra femtedelar av utsläppen - lyckades förra veckan inte komma överens om utsläppsminskningar.
Jag börjar nästan skriva i stackato, liksom bara i fragment, ord som sotflagor från en stor brand.
En gång för mycket länge sedan reste sig kolossen vid Rhodos hamn. Den föreställde solguden Helios. Den lär ha varit lika hög som Frihetsgudinnan. I ett halvsekel stod den där, tills den ett par hundra år före Jesu födelse förstördes. Delarna låg kvar i åttahundra år. Solguden hade som present av Zeus fått se den ljuvliga ön Rhodos uppstiga ur havet och även om jag aldrig satt min fot på Rhodos ska det finnas ett hotell som heter Helios där. Solen älskar Helios. Men nu syns på grund av röken knappt den vagn han färdas i över himlabanan.
Inför de väldiga skeenden som nu hemsöker planeten står var och en av oss underligt ensam. Helios har dött, bara solen är kvar. De som inte alls bryr sig, som bara skjuter undan klimattankarna när de bokar en charterresa till Helios eller de som aktivt förnekar klimatkrisen – de ingår däremot i något sorts alldagligt men monstruöst kollektiv. Det är i slutändan det kollektiv som har makten på planeten.
En till synes ensam liten pojke kommer gående över haven. El Nino är hans namn. Men han har väldiga havsströmmar i släptåg. Han är ett väderfenomen som styr om havets strömmar och bidrar till att temperaturerna nu når rekordnivåer. Den lilla pojken rår ingen på. Varken Kreml eller Vita Huset eller Kinas härskare kan mäta sig med hans makt. Haven, jorden, biosfären är också stora kollektiv. Också mot dem avtecknar sig min egen lilla skugga allt vanmäktigare.
Poliserna som släpade bort Greta Thunberg log. Det skulle inte förvåna mig om de håller med henne i kritiken av en galen civilisation. Men i den stunden tillhörde också de det stora monstruösa kollektivet, där även jag ofrivilligt ingår, som förövare och brottsoffer i en och samma person.
Jag tänker på bränderna och går ut i regnet.
