”Auktoritära system är bara populära i 15 år”
Johannes Wahlström tar jobb som valobservatör och träffar Lukasjenkos Bagdad Bob
– Vi har försökt bygga ett auktoritärt system, säger ”Vladislav".
– Men alla auktoritära system har samma problem. De är effektiva och populära i högst 10-15 år, och vi är redan inne på vårt 26:e år.
Jag sitter på verandan till President Hotel i centrala Minsk och samtalar med en av Belarus främsta ideologer. Det har gått två dagar sedan presidentvalet och ett tiotal meter från oss rullar kravallpolis ut taggtråd framför presidentadministrationen. I bakgrunden hörs smällar och tjock vit rök väller upp ovanför hustaken. Ur Vladislavs telefon strömmar musik av Vladimir Vysotskij och ute på gatorna demonstrerar tusentals belaruser.
– Stå på er grabbar! Ropar han till de förbimarscherande poliserna och håller upp en knuten näve. Ge dem vad de tål, segern är vår.
Strax bromsar en svart polisbuss in framför två killar och en tjej som sakta promenerar på trottoaren invid presidentadministrationen. En grupp poliser hoppar ut med höjda batonger och levererar blixtsnabba slag mot sällskapet. Killarna slängs in i bussen som gasar iväg med full fart medan tjejen lämnas hukande invid husfasaden.
Två dagar före valet anländer jag till Minsk för att delta som observatör i det omtalade presidentvalet. Tack vare att Sverige är ett av få länder som inte infört inreseförbud till Belarus på grund av coronaviruset, och kanske för att jag inte är okänd utanför Sverige tack vare mitt tidigare arbete med Wikileaks, med Ken Loach och den ryskspråkige journalistikonen Vladimir Posener har jag lyckats få en officiell inbjudan av tv-stationen MIR som valobservatör.
Detta kommer att visa sig vara det närmsta någon valobservatör tillåts komma i presidentvalet.
Vid ankomsten till Minsk slås jag av stadens skandinaviska prydlighet. Detta är mitt första besök i den stad som min farmor Ester flydde från för 79 år sedan då den tyska krigsmakten brände ned den till grunden i början av andra världskriget.
Till vår förvåning får vi inte observera själva valprocessen, den får ingen utomstående ta del av. I stället ska vi observera en vallokalsundersökning.
Den varsamt återuppbyggda stadskärnan är full av trendiga kaféer, restauranger och barer. Gamlingar och förälskade par spatserar långt in i kvällen i högsommarvärmen samtidigt som ungdomar samlas kring gatumusikanter på torgen. Ingen röker, ingen skräpar ned, ingen dricker sig full. På serveringarna leker barn långt in i natten. Kort sagt, två dagar före valet finns inte ett tecken på politisk spänning, inte en valaffisch, inte ett inslag i tv. Atmosfären i Minsk är fredlig, närmast festlig.
Följande morgon, dagen före presidentvalet, blir jag och de övriga fem valobservatörerna (några sociologiprofessorer och myndighetsrådgivare från Ukraina, Moldavien och Serbien) bekantade med vår tilltänkta roll i det kommande valet.
Till vår förvåning får vi inte observera själva valprocessen, den får ingen utomstående ta del av. I stället ska vi observera en vallokalsundersökning. Tv-kanalen MIR, som är ett samarbetsprojekt av forna sovjetrepubliker, har beställt vallokalsundersökningen av Minskuniversitetets sociologiska fakultet och ”Ungdomslaboratoriet”, en organisation närmast besläktad med Komsomolrörelsen under sovjettiden. Det är denna vallokalsundersökning som vi ska observera.
På 320 vallokaler (motsvarande var tionde vallokal i landet), ska var tionde som lagt sin röst intervjuas om vem denne röstat på. Till detta uppdrag har 1000 universitetsstudenter rekryterats för att i grupper om tre nedteckna svaren och timvis rapportera dem till ett centralt kansli. I ett land där bristande transparens och anklagelser om valfusk varit ständigt närvarande, kan en vallokalsundersökning ge en viktig indikation på om något är fel med själva valprocessen. Att observera själva vallokalsundersökningens integritet är därför inte en bagatell.
Men undersökningens integritet kommer vi inte få observera.
Vi vill inte ha någon Majdan här, säger han
De som organiserar undersökningen förklarar för oss att vi inte kommer att kunna ta del av resultaten från respondenterna. Vi kommer inte ha tillgång till svarslistorna på vallokalerna. Vi kommer inte heller kunna utfråga ungdomarna som intervjuar väljarna, då dessa har belagts med strikta order om att inte svara på några frågor. Vad är det vi ska få observera egentligen - att det sker en vallokalsundersökning?
På kvällen äter vi middag med organisatörerna.
Förutom TV-kanalens representanter närvarar några av president Lukasjenkos närmsta bundsförvanter. En parlamentsledamot, en vice-minister samt tjänstemän från utrikesdepartementet. Många som sitter runt bordet har under någon gång funnits med på EU:s sanktionslista, däribland Vladislav.
– Vi vill inte ha någon Majdan här, säger han och syftar på revolten i Ukraina som fällde president Janukovitj, 2014.
Han säger att ryssarna skickat hit legosoldater före valet, men att de arresterats och att Polen har en stor stab som försöker uppvigla befolkningen till uppror och våld genom sociala medier. Men inget kommer att hända här i Belarus, försäkrar han, för vi har en stark regim med en stark ledare som inte viker sig för protester eller påtryckningar. Något motstånd mot Lukasjenko finns inte, menar han.
Efter middagen frågar jag en av tjänstemännen vad denne tror om valet och om vad som pågår bakom kulisserna.
– Jag borde nog inte uttala mig om det för att inte färga dina observationer under valet, men jag tror nog att vi alla förstår vad som pågår. De kommer att rigga valet. Det är bortom allt tvivel.
Tjänstemannen berättar att osedvanligt många påstås ha förtidsröstat och att många vallokaler registrerat flerfaldigt fler röster jämfört med antalet väljare som besökt lokalerna.
– Bland mina vänner och bekanta finns nog inte en enda som tänker rösta på Lukasjenko, säger tjänstemannen.
Jag har en högskoleutbildning och ett bra jobb, men min lön räcker knappt till hyran för en enrummare i stan
Han visar sin telefon och kanalen Nexta på det sociala mediet Telegram. Där står en detaljerad plan på hur man ska organisera demonstrationer och ockupera administrativa byggnader efter valet. Kanalen har över 300 000 läsare och drivs från Polen.
Bredvid oss står ytterligare en tjänsteman, en svartklädd man i fyrtioårsåldern. Jag ställer samma fråga till honom.
– Jag har en högskoleutbildning och ett bra jobb, men min lön räcker knappt till hyran för en enrummare i stan. Många av mina vänner har hamnat i fängelse efter helt godtyckliga rättegångar. Vi har inga fria medier, vi har en straffskatt på arbetslöshet och samtidigt som pensionerna har sänkts så betalar den rikaste delen av befolkningen bara 7 procent i skatt jämfört med våra 30 procent.
Följande morgon hämtas jag tillsammans med ytterligare en observatör och en ledsagare upp av en bil som ska köra oss 600 kilometer runt landet för att observera vallokalsundersökningen. Vid den första vallokalen vi besöker sitter en grupp med tre ungdomar i vita kepsar som ställer frågor till utpasserande väljare, men vad de svarar eller vad undersökarna rapporterar får vi inte veta. Vid de följande vallokalerna bestämmer jag mig för att ändra strategi, och återvänder till ungdomarna efter att resten av sällskapet satt sig i bilen. Vid en av vallokalerna får jag napp.
– Kan ni dela med er av resultatet från er undersökning, frågar jag.
Ungdomarna som är i tjugoårsåldern tittar instämmande på varandra, sen ser de sig omkring. De säger att 7 personer inte velat svara och 27 svarat på deras frågor. Av de 27 som svarat har 3 röstat på olika kandidater och resten det vill säga 24 har röstat på en kandidat.
– Har de alla röstat på president Lukasjenko, frågar jag?
– Nej, på oppositionen.
Ungdomarna berättar att de fotograferat svarsenkäterna och kommer att spara dem om det blir några frågetecken längre fram.
Väl tillbaks i Minsk har Internet stängts ned och vi möts upp av ett antal statliga tjänstemän, samt Vladislav. Snart kommer resultatet från vallokalsundersökningen att tillkännages och vi som observatörer är inbjudna till statliga TV-kanalen ONT för att berätta vad vi sett i direktsändning.
– Men vi har ju inte fått se något, protesterar jag.
– Säg bara det du sett, att det genomförts en undersökning, säger Vladislav. Många belarusier kommer att ställa sig skeptiska till att det genomförts någon undersökning alls, så det är en stor sak för oss.
Klumpen i magen växer sig allt större när vi körs till tv-huset. Jag leds in i en modern studio tillsammans med ett trettiotal andra personer och placeras på första raden i en publik som består av några av landets främsta beslutsfattare. Här i direktsänd TV kommer de preliminära resultaten från valkommissionen samt vallokalsundersökningen strax att tillkännages för befolkningen. Sändningen inleds och programledaren säger att 80 procent av väljarna röstat på president Lukasjenko. Efter att en handfull politiker uttalat sig glatt om den förkrossande segern får jag som observatör mikrofonen.
– Johannes, du har som svensk journalist och regissör observerat vallokalsundersökningen, säger programledaren, vad är slutsatserna av dina observationer?
Klumpen i magen är stor som en kanonkula, och efter ett par artighetsord svarar jag att mina observationer både är positiva och negativa.
– Börja med det negativa, säger programledaren.
– Det negativa är att jag inte kan bekräfta resultatet vare sig av valet eller vallokalsundersökningen eftersom jag som observatör inte fått tillgång till någon data.
– Ok, säger programledaren märkbart irriterat, vad är det positiva då?
– Det positiva är att de tusen ungdomar som genomfört vallokalsundersökningen själva vet resultaten av sina respektive undersökningar och att de själva kan fotografera och lägga upp sina resultat på nätet för att på så vis bekräfta eller underkänna det officiella resultatet. Det är en stort förtroende som lagts i händerna på dessa ungdomar.
Jag får inga fler frågor och lämnar snart studion.
Vissa känner sig bakbundna av det system som de tjänar, andra är oroliga för konsekvenserna av ett socialt sammanbrott.
På gatorna har tusentals människor samlats för att demonstrera. Tusentals arga, framförallt unga människor som trots att de utgör en betydande folksamling, väntar på grön gubbe när de korsar gatan. I folkhavet träffar jag några av de tjänstemän som ledsagat mig under de föregående dagarna. De är upprörda över valfusket, men är rädda för att arresteras och förlora sina jobb.
Under de kommande två dagarna är min rörelsefrihet kraftigt beskuren och utan tillgång till Internet tillbringar jag en stor del av tiden på hotellverandan.
I och med att regimens tjänstemän och politiker också är avskurna från omvärlden, då i stort sett hela innerstaden är avspärrad kommer många av dem hit för att prata med varandra. Jag märker att en betydande del av de som utgör Lukasjenkas regim själva talar öppet om sitt motstånd till presidenten. Vissa känner sig bakbundna av det system som de tjänar, andra är oroliga för konsekvenserna av ett socialt sammanbrott.
Belarus är ett av de sovjetiska projekten, säger han.
Kvällen innan min avfärd sitter Vladislav på verandan tillsammans med en minister och några tjänstemän från presidentadministrationen. Jag slår mig ned vid bordet bredvid.
Ministern kallar demonstranterna "hundar”. Han menar att protesterna är en borgerlig revolution organiserad av Ryssland och Polen, ledd av de över 70 000 programmerare som tjänar storkovan genom outsourcing till multinationella It-bolag. Men att svara med diplomatiska protester mot de länder som eldar på protesterna vill han inte. Det kan förstöra handelsförbindelserna.
Snart sitter bara Vladislav kvar.
– Belarus är ett av de sovjetiska projekten, säger han. Innan unionen föll fanns det tre visioner för hur systemet skulle fortleva, och alla visioner är idag förverkligade. En av dem var Gorbatjovs Sovjet med glasnost och reformer, det är dagens Ukraina. En annan var Jeltsins vision med nyliberalism, det är dagens Ryssland. Och den tredje visionen var Gennadij Janaevs, (Gorbatjovs vice-president som ledde kuppförsöket 1991). Janajevs vision var att behålla det centraliserade och socialistiska systemet, det är Belarus av i dag.
Vladislav sitter kvar på verandan med mig då protesterna lamslagit trafiken genom stan. Jag samlar mod och ber att få ställa en oförskämd fråga.
– Vet ni själva vad valresultatet blev? frågar jag.
– Jag visste att du skulle ställa den frågan, svarar han. Ja, det vet vi.
– Är det något som oroar er?
Vladislav är tyst i vad som känns som en evighet, men det är kanske inte mer än ett par sekunder.
– Lukasjenko vann ändå valet i första valomgången, det är det viktigaste för oss. Att han trots allt har ett starkt folkligt stöd.
*Vladislav heter egentligen något annat. På grund av den stora osäkerhet som råder i Belarus och den fara det kan innebära för såväl journalister som myndighetspersoner att yttra kritik mot regimen är hans identitet dold.
