Djävulen tar hem spelet
... när Faust blir opera för de små
Alldeles lätt att stuva om Gounods (och Goethes) Faust till en timmes barnopera är det inte. Lärdomsidealet är inte längre vad det har varit, kärleken störs sällan av religiösa regler och Gud är faktiskt död.
Linda Malliks iscensättning på Folkoperan av Fausts förvandling har också en rad problem, där kanske det främsta handlar om begriplighet. Pakten mellan Mefisto (här Meffi) och Faust når ut, men det som sedan händer kan sällan uppsnappas på annat vis än i bitar. Här är givetvis den lärde Faust reducerad till en plugghäst och Margarita en wannabee schlagersångerska, allt för att den unga publiken ska känna igen sig. Men det som sedan händer mellan dem är helt enkelt otydligt, också den vuxna delen av publiken behöver nog känna till grundhistorien för att hänga med i transkriberingen.
Scenerierna är heller inte helt tydliga och frågan är vad det egentligen betyder när man låter Margaritas drömmar materialiseras i glitterklänning och discokula. Historien om Faust borde kunna få lite mer fantasifulla drömmar att växa. Att barnen satt häpnadsväckande tysta och fascinerade måste skrivas på musikens konto, operaröster imponerar i den åldern. En stor förtjänst har också Mikael Axelssons Meffi, en drasut med god scennärvaro som vet att framställa det obegripliga förföriskt. Som så ofta är det djävulen som tar hem spelet.
