Opera i mörkrets hjärta
CLAES WAHLIN önskar ”Prophet and Prophetess” ett långt liv
Allt det som saknades i Kungliga Operans Gustav III i fredags, recenserad på dessa sidor i går, finns i Norrlandsoperans Poet and Prophetess. Här ser vi Gustav III despoten, gammal och hårt pudrad där uppvaktningen vid den kungliga uppstigningen inte bara visar upp den förgyllda pottan, utan dessutom hyllar dess förträffliga innehåll.
Det är kungen som står bakom att Bengt Lidner, han med knäppen och titelns poet, skickas iväg på slavskeppet Terra Nova, destination Kina, men som inte kommer längre än till Kapstaden. Det är en opera om vit makt och svart elände, en opera om upplysning och kolonialism, om manlig feghet och kvinnligt mod.
Mats Larsson Gothe komponerar i Brittens och Stravinskijs efterföljd, suggestiva och rytmiska klanger som aldrig blir modernistiskt svårtillgängliga. Ariorna är få, men de utbroderade recitativen gör texten lätt att förstå. Och Lars Östberghs stiliserade skepp och afrikanska stäpp ger skarpa konturer, tavlor vars stillhet kontrasterar mot den våldsamma handlingen.
Poeten Lidner, kraftfullt gestaltad i röst och kropp av Göran Eliasson, reagerar men väljer pluntan framför att handla. Det är i stället hans älskade, Ingrid Skeppsbro ( Elisabet Strid i högform), som befriar slavarna och blir en vit skugga till den afrikanska sierskan Jula, en imponerande Philisa Sibeko. Så vänds perspektivet, både i musik och i handling, när sista akten består av en lång, rituell besvärjelse där CTO Voice of the Nation Ensemble gestaltar vad som måste vara autentisk sydafrikansk dans.
Poet and Prophetess är en opera som förtjänar ett långt liv, inte bara i Umeå och senare i Sydafrika. För även om personregin är en smula stel, framför allt den mekaniska körinstruktionen, rymmer Michael Williams text flera dimensioner. Det väcker frågor.
Hur ska vi egentligen förhålla oss till att slavarna gestaltas av svarta? Eller att slavhandlaren Havgrad ( Thomas Lander) är precis så osympatisk som vi vill att en sådan ska vara? Och varför måste Lidner och Ingrid smyga in i slutscenen och återställa det afrikanska perspektivet till ett europeiskt? Men det är frågetecken som adlar denna opera, ett verk som trots allt inte helt lämnar publiken i fred.
