Överflöd och undergång genom objektivet
David LaChapelle gör skruvade bilder av kändisar och katastrofer
I bilden Would be Martyr and 72 virgins är en naken ung man fastsurrad mot marken med ett nät av trådar. En infångad jätte, som i Jonathan Swifts Gullivers resor. Men lilleputtarna kring den fjättrade kroppen är här barbiedockor klädda i täckande slöja och burka; oskulder övermannande sin vackre martyrwannabe.
Hos Swift är landet Lilliput (som bland annat krigar med sina grannar om från vilken ända man ska knäcka ett ägg) en satirisk allegori över politisk inskränkthet och ignorans. Hos David LaChapelle är budskapet mer skruvat och spretigt. Man får känslan att det är själva dråpligheten han vill åt, mer än att rikta en känga mot muslimer eller göra ett feministiskt statement. Denna smått förströdda uppsluppenhet är både hans styrka och svaghet som konstnär. Ibland är det svårt att känna att det är på allvar, nästa ögonblick slås man av hur lättheten i anslaget skapar ett slags härlig svävning.
En stor del av utställningen består av kändisporträtt. Madonna, Paris Hilton, David Bowie, Lady Gaga, Uma Thurman, Britney Spears och många andra, och alla tycks de ha haft väldigt roligt när de varit med att skapa LaChapelles barocka insceneringar. I samspel med modellerna alstras ett slags överflödets sexuella drömmerier. Mat som kletas över kroppen, vattenstrålar som ejakulationer, bröstmjölk som hamnar i en skål med flingor. Om vi skulle söka en relevant bild för det paradisiska, så är nog just kändisvärldens motståndslösa glamorliv det som bäst motsvarar nutidsmänskans innersta och mest infantila längtan.
LaChapelle tar fasta på det ikoniska hos kändisen. Det liksom fastlåsta ansiktet som aldrig mer kommer att få njuta anonymiteten, blir hos honom martyrlikt. Kändisskapet är ett kors. Människor som tomma begärsspeglar. Klippdockor.
Att LaChapelle på senare år lämnat tidsskrift- och reklamfotgraferande för att fördjupa sitt konstnärskap märks i de mäktiga serierna om katastrofer. I dessa remarkabelt uppbyggda insceneringar samsas kändisarnas perfekta monsterkroppar med vanliga dödliga människors. Gamla unga, tjocka och smala, alla i gripande poser inför den hotande utplåningen.
Här parafraseras kända verk som Michelangelos takmålningar i Sixtinska kapellet och Medusas flotte av Thódore Géricault. Det hela sker med en ny koncentration och ett djupare allvar än tidigare. Klimathotet och rovdriften på naturens resurser är naturligtvis det underliggande temat, men än mer handlar det om en arketypisk rädsla som människor i alla tider burit med sig. Skräcken för att allt man uppnått i ett ögonblick kan ryckas ifrån en. Som ett straff för en alltför stor förnöjsamhet och njutningslystnad.
Jag fastnar också för en svit med helfigursporträtt tagna under vatten, kroppar hängande fritt och flytande likt drunknande. Men det är högst levande människor i vardagskläder som fylls liksom av luft. Från vattenytan strilar ett sakralt ljus som får dessa gestalter att framträda som i en disig renässansmålning. De blir till änglar eller helgon, lågmält arkaiska i jämförelse med de mer prålande kändisarna.
