Kärlek och konkurs
Claes Wahlin om Sara Stridsbergs senaste pjäs
Kring millennieskiftet flyttade biltillverkningen österut. Europa och Asien konkurrerade ut USA. Bilindustrins hemstad var Detroit, så när Ford, Chrysler och GM plötsligt var på fallrepet, föll hela staden. 2013 gick Detroit i konkurs. Byggnader förföll, fattigdomen bredde ut sig. I dag kan man köpa hus för under 10 000 svenska kronor.
Sara Stridsbergs val av Detroit som spelplats för American Hotel passar fint för en fiktion kring kapitalismens sammanbrott och vad det gör med människor som har systemet i blodet. Vi möter Carter, som slits mellan två tvillingbröder, Jack och Vladimir. Hennes far, den bokstavstrogne, gudstroende Silver försvann tidigt och hennes mor Sylvia dog ung efter att ha städat hela sitt liv för att försörja Carter.
Spelet glider mellan olika tidsplan, övergångarna sker via Carters voice over, som i stadsteaterns uppsättning helt enkelt innebär att Liv Mjönes Carter vänder sig till publiken. Stridsberg skriver i programmet att hon vill undersöka vad som händer med kärleken när världen runt omkring faller sönder: Jens Sethzmans gråa, slitna scenbild visar också ett förfallet våningsplan.
Den lyckliga tiden innan stadens konkurs syns aldrig. Det blir skådespelarna, och då främst Mjönes Carter, som får bära ett annat tonfall, förälskelsens uppsluppenhet när tiderna var goda. Regin har tagit fasta på det amerikanska. Personerna är en smula slängiga, inte riktigt vuxna, och fokus ligger på relationerna mellan personerna, kärleken eller saknaden efter kärlek.
Så långt är det fint, låt vara att den övergripande rytmen kunde ha varit mer pregnant. Ensemblen håller god klass, Mjönes snabba kast mellan sina olika åldrar, Shanti Roneys Vladimir, ena stunden frånvänd, nästa högljutt frustrerad. Peter Gardiners Jack, den sorglöse som fotograferar döda, fattiga människor, blir en kärleksfull far till hans och Carters barn Storm; en far Carter aldrig hade, ser hon sitt barn få.
Men nog är pjäsen större än uppsättningen, den rymmer fler lager än kärlek. Här finns en apokalyptisk dimension som bara nuddas vid. Och slutscenens albatross, som erinrar om Coleridges sjöman, dömd att berätta sin historia i evighet, är inte skriven av en slump. Textens atmosfär minner om Coleridge dikt, ett legendliknande miniepos med poetiska övertoner som borde kunna få scenisk gestalt och höja pjäsen över relationernas trasiga grammatik.
