Antisemitism på schemat än i dag
Tankestruktur i vår kultur liknar protestantisk propaganda
SAKPROSA Antisemitismens skepnader är skrämmande många. Att vissa av dem är sprungna ur kristendomen visar teologen och lärarutbildaren Leif Carlsson i Det förkastade judefolket, en bok om judefientlighet i svensk kristendoms- och religionsundervisning under det senaste seklet.
Carlsson identifierar inledningsvis den kristna antijudiska traditionens teologiska tyngdpunkter: Genom generaliseringar har judendomen tecknats som kristendomens motsats eller, i bästa fall ofullständiga variant. Likaså har judarna givits skulden för Jesu död och gjorts till en syndabok som ständigt måste straffas.
I modern antisemitisk tappning blev dessa teman viktiga inslag när nya nationella identiteter skapades runt 1900. Så också i Sverige, där det nationella projektet vilade tungt på protestantismen.
Att kristendomsundervisningen under 1900-talets första del innehöll fördomar om och fientlighet mot judar är därför inte förvånande. Denna skolans propagandafunktion fastslog redan Tingsten i Gud och fosterlandet (1969).
De judefientliga motiven i undervisningen har sedan dess blivit långt mindre framträdande, men har ändå lyckats överleva förintelsen, skolans avkonfessionalisering och nya värdegrundande styrdokument. Än i dag används läromedel där judarna ges ansvaret för Jesu död. Av detta intressanta och irriterande faktum hade Carlsson gärna fått göra mer.
Det handlar inte längre om aktiv antisemitisk protestantisk propaganda, utan om tankestrukturer vilka vävts in i vår kultur. Det är inte mindre allvarligt.
