Superstaten är möjlig
Petter Larsson om debattören som vill rädda Europa undan radikalhöger och inbördeskrig – med en EU-republik
Kan en debattör bygga sin argumentation på motsägelser, felaktigheter och önsketänkande i det lilla och ändå komma fram till en vettig ståndpunkt i det stora? Ja, tydligen, är jag beredd att säga efter att ha läst den tyska demokratiforskaren Ulrike Guérots pamflett Det nya inbördeskriget.
Hon försöker här använda den europeiska splittringen i euro- och flyktingkriserna och den växande högerradikalismen som argument för att ersätta dagens nationalstater med en fullfjädrad EU-republik.
Hennes väg dit genom boken är tämligen stenig. Ibland varnar hon (korrekt) för att överhuvudtaget tala om ”folket” som en enhet, bara för att i nästa andetag skriva om hur det rasar en kamp mellan folket och eliterna, och på ett tredje ställe hävda att striden snarare står mellan olika eliter.
Hon har också fått för sig att radikalhögerns framgångar har sin grund i nyliberalismens nedmontering av välfärdsstaten och i synnerhet den ekonomiska misär som brett ut sig efter finanskrisen – Guérot är nådlös i sin kritik av nedskärningspolitiken.
Men utan att förneka att ett ekonomiskt betingat missnöje kan få folk att rösta på radikalhögern, måste man nog stillsamt påpeka att dess partier gjorde kanonresultat i länder som Danmark, Österrike, Belgien och Frankrike långt innan finanskrisen och att de däremot i huvudsak misslyckats i några av krisens värst drabbade länder som Spanien, Portugal och Irland, men gått bra i länder som drabbades milt, som Sverige.
Möjligen är det ett slags hemmablindhet som slagit till, eftersom just kombinationen av eurokris och flyktingkris skapade Alternative für Deutschland i Guérots hemland.
Ännu konstigare blir det när hon skriver att ”Det som högerpopulismen kräver i dag är i grunden, om man bortser från rasismen och sexismen, vad den europeiska vänstern har krävt i många år”.
Inte bara för att man svårligen kan ”bortse” ifrån högerradikalismens kärnfråga, rasismen, utan också för att till exempel brittiska Ukip, österrikiska Frihetspartiet, Geert Wilders holländska Frihetsparti och Sverigedemokraterna tydligt står till höger i ekonomiska frågor.
Men det Ulrike Guérot tappar i detaljerna, tar hon igen med passionerad visionskraft, när det handlar om vilket Europa hon vill se. Jag har nog aldrig läst ett så på en gång förtvivlat och kraftfullt rop på mer demokrati.
Att solidariteten mellan EU-länderna visat sig vara nästan obefintlig i såväl euro- som flyktingkrisen, som båda utvecklades till ett slags svarte petter-spel staterna emellan, är ju oomtvistligt. Plötsligt blev det tydligt vad vi skulle ha EU till – att lösa det staterna inte kunde lösa ensamma – och lika uppenbart att unionen inte bestod provet.
Jag har därför undan för undan själv dragit samma slutsats som Guérot: vad som nu krävs är att beröva nationalstaterna deras vetomakt och skapa en EU-demokrati värd namnet. Guérot ser framför sig hur den gemensamma valutan måste kombineras med en gemensam finanspolitik, gemensam a-kassa, medborgarskap i unionen och kanske till och med en europeisk basinkomst.
Alternativet till att se Europa falla sönder i sina nationella beståndsdelar under trycket från främlingsfientliga opinioner och chauvinistiska bypolitiker är inte att försöka försvara den rådande ordningens teknokrati, åtstramningar, marknadsvurm och militarisering, utan att ta ett språng framåt: lita på européerna, ge dem den demokratiska makt de förtjänar i ett direktvalt parlament! Bygg en ny stat på socialförsäkringssystem, skatter och lika rösträtt!
Varför hon tror att européerna skulle vilja ha detta är möjligen mindre självklart.
Visst, stora majoriteter avskyr radikalhögern och fruktar nationalismens återkomst. EU som sådant har också ett brett stöd, liksom tanken på en gemensam flyktingpolitik till exempel. Och min gissning är att en stor majoritet av européerna skulle gilla idén om lika rösträtt.
Men hur starkt anser vi detta?
Inte särskilt starkt alls förmodligen, inbäddade som vi alla är i våra nationella politiska sammanhang och trygghetssystem. Med risk för att låta trist pessimistisk, så ser jag ingen rörelse med kraft att omsätta Guérots räddningsplan för unionen i politisk handling.
