”Intetsägande är det värsta kritik kan vara”
Rebecka Kärde får årets Axel Liffner-stipendium
Axel Liffner-stipendiet på 30 000 kronor instiftades 1984 när Aftonbladets kulturredaktör Axel Liffner gick i pension, och han blev också den första mottagaren. Priset ska gå till ”en kulturjournalist som i sin verksamhet kombinerar djup kunskap om konst och kultur med ett lyhört sinne för kulturjournalistikens språk och uttrycksmedel”.
Juryns motivering: ”Om all litteratur bär på en sanning om sin tid, så krävs det kritik för att sanningen ska framträda. 2021 års mottagare av Axel Liffner-stipendiet lyckas i text efter text synliggöra litteraturens sanningar med en säkerhet som aldrig blir uppblåst, en bildning som aldrig blir exklusiv, en lyhördhet som aldrig blir oklar och en stil som aldrig blir manierad. Årets Axel Liffner-stipendiat heter Rebecka Kärde.”
Juryn består av Aftonbladets kulturredaktion.
Vad kännetecknar en bra recension? Jag går rakt på sak när jag träffar årets mottagare av Aftonbladets Axel Liffner-stipendium, Dagens Nyheters litteraturkritiker Rebecka Kärde. Efter ett antal år i Berlin bor hon sedan ett halvår tillbaka i Heidelberg, där hon läser grekiska på masternivå. Vi ses på anrika Theatercaféen i Oslo, där vi båda befinner oss på grund av ett nordiskt symposium om Johan Jönsons författarskap.
– Oj! Precision, kanske. Att den är textnära, med en argumentation som går att följa. Sedan är dagskritik också en publiksport. Den måste vara någorlunda underhållande. En bra recension ska ha viss styrfart. Raljans är oklädsamt, men det är lika illa att vara tråkig.
Och tråkig är Kärdes kritik inte, men det som utmärker den, föreslår jag, är kanske att hon gärna drar upp större linjer. Det recenserade verket framstår ofta som en möjlighet att väcka frågor av mer generell art. Jag undrar om det är en avsiktlig strävan.
– Ja, det är det. När jag säger att recensionen ska vara ”textnära” så menar jag att den ska vara förankrad i verket, åskådliggöra hur just den här romanen eller diktsamlingen fungerar. Men kritik som inte samtidigt är utblickande riskerar att bli trivial. Varje text ingår ju i ett större cirkulationssystem. Precis som litteraturen som helhet ger uttryck för mer allmänna historiska tendenser. På så vis har nog det jag skriver en klassisk ideologikritisk slagsida. Litteraturen som symptom! Det är inte den enda möjliga läsarten, men det är min läsart.
Finns det en risk med den hållningen? Att det enskilda verket reduceras till ett exempel?
– Absolut. Risken är att man ignorerar aspekter av verket som motsäger ens tes och låter den senare ställa sig i vägen. Men det kan också innebära att något intressant om litteratur blir sagt. Eller något ointressant om kritikern…
Det innebär ju att den orättvisa recensionen kan vara intressantare än den rättvisa …
– Ja! Försiktighet kan bli intetsägande. Och intetsägande är nog det värsta kritik kan vara.
Hur ser du på dagens svenska litteraturkritik? Du har levt i Tyskland i flera år – hur står sig den svenska dagskritiken internationellt?
– Naturligtvis är det bättre i Tyskland. Det är ett större land med fler tidningar, fler tidskrifter, en annan bildningstradition. Men jag tycker ändå att svensk dagskritik håller en överraskande hög nivå.
Att skriva litteraturkritik i DN innebär ju viss makt? Tänker du på det när du skriver?
– Jag försöker vara noga med att lyfta fram småförlag och mer udda utgivning. Och så vill jag vara hyfsat pedagogisk. Men allra viktigast är att respektera läsarna som tänkande varelser. Man behöver inte skedmata dem! De är fullt kapabla att googla referenser och ord som de inte känner igen. Den där konstanta infantiliseringen är det värsta med Sverige.
– Annars tänker jag inte så mycket på hur mina texter tas emot. Då tror jag att man hamnar i ett narcissistiskt slukhål. Dessutom är det svårt för mig att bedöma min position, eftersom jag bott utomlands hela mitt vuxna liv och undviker sociala medier.
Första gången jag mötte namnet Rebecka Kärde var när hon skrev kulturkrönikor i den syndikalistiska tidningen Arbetaren för närmare tio år sedan. Att hon snart rekryterades av DN framstod som helt rimligt, samma sak när Svenska Akademien anlitade henne som extern sakkunnig 2018–2020. När jag frågar henne om den politiska dimensionen i den karriären skrattar hon och säger något om ”förborgerligande”. Dock ser hon inget politiskt problem med att som kritiker befinna sig i en uppburen position. Litteraturen är borgerlig, konstaterar hon.
–Den politiska vikten hos enskilda böcker överskattas ofta. Det jag tycker är politiskt viktigt med litteratur är att den är något annat, att den är meningslös. Den är viktig för att den inte kan reduceras till andra diskurser. Det är ett värre ”brott” att vara dålig än reaktionär.
”Alla är vi kritiker” heter en bok som den bortgångne filosofen och kritikern Thomas Anderberg gav ut 2009. Det har nog bara blivit mer sant sedan han skrev sin bok – genom de sociala mediernas utbredning, där vi hela tiden uppmuntras att bidra till ett överflöd av cirkulerande åsikter. Har det gjort den traditionella kritiken mer eller mindre viktig?
– Mindre viktig ur inflytandeperspektiv. En bok kan bli en snackis utan recensioner. Genomslagskraften har nog minskat. Samtidigt har den blivit mer viktig eftersom det genomtänkta omdömet kan sticka ut bland alla snabba åsikter. Därför är det viktigt att kritikern har en relation till litteraturen som sådan, att man läser mycket som man inte har betalt för. Man får och ska tycka, men tyckandet måste stå på självständig grund.
Ser vi inte det motsatta kritikeridealet breda ut sig i dag?
– Jo, tyvärr. Kritiken är ju väldigt samtidsorienterad. Men om man bara läser det som ges ut nu är risken att man skriver många hyllningar som man kommer att ångra.
Vi diskuterar om kritiken har blivit mer samstämmig eller inte. Har det inte blivit svårare att ha en avvikande uppfattning när alla omdömen är digitalt medierade? Rebecka Kärde är inte säker. Kanske. Jag frågar om man kan öva upp sitt estetiska omdöme. Eller är det en talang man föds med?
– På ett sätt kan man öva upp det. Smak är inget privat, och omdömet förändras ju av det man läser och med tiden. Man får inte tro att man inte har något att lära sig. Men det är klart, vissa är ju kroniskt dåliga läsare. På samma sätt som jag är en kroniskt dålig höjdhoppare.
Som kritiker tvingas man ofta läsa snabbt. Därmed finns det givetvis en risk att omdömet blir en fråga om tillfälligheter – humör, blodsockernivåer eller vad som helst. Och ändå måste man lita på sina känslor, understryker Rebecka Kärde:
– Man måste ta sina reflexer på allvar. Att man känner vämjelse, eller är imponerad – det är sånt man måste gå på.
Kärde är en av deltagarna i den litterära podden Gästabudet – en tidstypisk medial utvidgning av det litteraturkritiska samtalet. Ändå är hon en dålig apologet för de nya formerna.
– Jag är skeptisk till att kritiken utvidgas till andra plattformar. Jag är helt ointresserad av att titta på kritik på Youtube. Jag tror att framtidens kritik på kultursidorna kommer vara sig ganska lik, även om den kommer att föra en tynande tillvaro.
Podden är något annat, menar hon, och talar om dess essäistiska kvalitet: möjligheten att tillsammans ”gräva sig fram” till något i ett samtal.
– Podden är ett intressant medium, men kritiken är fjättrad vid texten, och det är text som intresserar mig. Fast litteraturkritiken har nog peakat. Litteraturen är inte så viktig som den en gång var, varken för identitetsproduktion eller som gemensam samtalsplats. 1800- och 1900-talet var nog litteraturens och litteraturkritikens stora sekel. Vi lever i en marginaliseringsfas. Nu handlar det om att spela så fint man kan på Titanic.
Vi återkommer till Svenska Akademien, och hur det var att vara sakkunnig åt dem under deras stormiga år. Jag försöker halvhjärtat pumpa henne på lite skvaller, men går bet. Hon berättar mest om intressanta människor och mycket läsning.
– Nobelpriset är en anakronism. Det gör ingen större skada, men jag blir heller inte rörd till tårar av det. Fast jag tycker att det förvaltas väl.
Vem får Nobelpriset i höst?
– Katarina Frostenson.
