Storebror sjunger

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-05-05

CLAES WAHLIN följer Robert Lepage in i operavärlden

George Orwells 1984 är ständigt närvarande i det brittiska medvetandet. Michael Radford gjorde filmen, Anthony Burgess skrev romanen med titeln 1985, David Bowie spelade in LP:n Diamond Dogs, och ett otal adaptioner för teater har producerats genom åren. Och nu har Covent Garden-operan haft världspremiär på 1984 som opera.

Med Robert Lepage som regissör, och sångare som Simon Keenlyside, Nancy Gustafson eller Diana Damrau kan förutsättningarna för denna Lorin Maazels första opera knappast vara bättre. Kompositörer som Alban Berg gör sig gällande, med inskott av populärmusikaliska pastischer, och resultatet är högst spelbart, om emellanåt aningen eklektiskt.

Men det är en på alla plan verktrogen opera: librettot, Carl Fillions majestätiska scenografi, där rekvisitan tycks plockad från utbombade Londonhus anno sent 1940-tal (då Orwell skrev sin roman som ju mycket tydligt utspelas i London) och Lepages säkra regi som i varje stund fokuserar precis det som behövs.

Dystopin sträcker sig långsamt men säkert över tid och rum, liksom innefattande även senare tiders Blade Runner i sin depressionsestetik. Och om en del arior i första akten kan kännas aningen för långa, så bygger de upp till den allomfattande känsla av tragiskt elände som ridån slutligen sänker sig över.

Vid sidan av de snyggt infogade filmprojektionerna känns exempelvis den snurrande kuben från Ett drömspel igen. Här är den Rum 101, komplett med råttor. Från Paris-operans Faust fördömelse har Lepage varierat sina klonade identiska rum och andra filmiska effekter. Allt tjänar den nedslitna, smutsgråa världen från romanen och den sceniska suggestiviteten är rent häpnadsväckande.

Bland idel utmärkta solister är det framför allt en enastående Simon Keenlyside (Winston) respektive Diana Damrau (Gyminstruktör) som fascinerar, även så Lawrence Brownee (Syme).

I The Busker’s Opera, efter John Gays Tiggaroperan, är Lepage än mer på hemmaplan. Ursprungligen ville han sätta upp Brecht och Weills Tolvskillingsoperan, men Brechts arvingar satte stopp eftersom de fann Lepages förslag alltför obrechtska (!). Således blev copyrightstriden utgångspunkten: man återgår till Gays Tiggaroperan och låter Brecht AB bli ett exempel på hur agenter och andra kommersiellt inriktade skor sig på de skapande konstnärerna.

The Busker’s Opera, ungefär ”Gatumusikantens opera”, bibehåller Gays libretto, men låter scenerna utspelas i dagens London, New York, Las Vegas, New Orleans och Huntsville, Texas. Ständigt jagas the Busker av Peachum som försöker lura av honom rättigheterna. Sex och knark kantar musikantens väg och berättas genom pastischer på musikgenrer från opera till rock, ska och rap, ungefär som John Gay parodierade den samtida italienska operan. En av många lysande scener är parodin på Frank Sinatra och Dean Martin, som allt mer berusade sjunger duett hängande över en flygel.

Detta är kanske det mest politiska Lepage har gjort, inte nog med att musikindustrin får sina välljudande sparkar, här framförs pricksäkra parodier på amerikansk valkampanj, sydstatsrasism eller en hejdlös scen där den dödsdömde musikantens sista måltid trummas, eller liksom kläms (ketchupflaskor) fram av en käck hamburgercrew från Doo-Wop Killer Burgers.

Sceniskt – dessa blixtsnabba scenbyten där rummen förvandlas som genom trolleri – möter ekon från tidigare uppsättningar av Lepage: telefonhytten, översättningsproblematik och perspektivbyten. Som ofta gestaltas också ensamheten, ett kyligt samhälle där de mänskliga behoven är till salu på en allt hårdare marknad. Och sedan denna storartade ensemble: lika musikaliskt begåvade som sceniskt skickliga.

Om det finns något nytt i Lepages estetik, så rör det berättandet. Alltmer tycks han sträva efter att minimera medlen för berättandet, som om han söker ett metonymiskt förhållningssätt till sin historia. Så tvingas också publiken till det slags uppmärksamhet som den riktigt goda kommunikationen från scen till salong innebär. Och med kontrasten mellan mänsklig ensamhet och ett avhumaniserat samhälle slås en bro av stål mellan The Busker’s Opera och 1984, en tematik som blivit allt tydligare i Lepages arbete. Casa Azul (om Frida Kahlo) och The Andersen Project (om H. C. Andersen, i Köpenhamn den 18 maj) ansluter tydligt till denna upptagenhet av hur världen kallnar. Men som teater och opera lyser detta elände med stark låga.

Opera/Musikal

Claes Wahlin