Brist på rabalder
Claes Wahlin saknar barock-
ensembelns spänst och lätthet
När Händels Messias framfördes i London 1743, så uppstod ett visst rabalder. Till skillnad från i Dublin året innan, där publiken uppskattade verket, ogillade engelsmännen att man använt Bibeln som underhållning. I dag är detta inget problem, och fredagens premiär av Messias som dansföreställning togs emot av en uppenbarligen helt igenom sekulariserad publik, som gärna applåderade mellan satserna, någon gång rent av innan satsen i fråga var slut.
Det finns dock annat att övervinna när man som Mauricio Wainrot gör koreografi till ett musikstycke för orkester, kör och solister. Balansen mellan det sceniska och musikaliska uttrycket är inte lätt att upprätthålla. Trots att samtliga musiker håller sig nere i orkesterdiket, så tar framför allt den formidabla operakören gärna uppmärksamheten från den ofta lätta, smäckra och ja, lyckliga koreografin.
Jag minns John Neumeiers koreografi till Mozarts Rekviem från början av 90-talet. Där fanns kör och solister på scenen hela tiden, men inte ett ögonblick tog de uppmärksamheten från den starka koreografin. På Kungliga Operan vacklar uppmärksamheten, inte för att dansarna är svaga, Anna Valev och Olof Westring står för utmärkta insatser, eller för att ensemblenumren saknar elegans, utan för att det finns ett slags jämnhet över den dryga timmen. Produktionen är dessutom anpassad, ursprungligen gjordes den för en större scen och med en annan ljussättning, vilket emellanåt märks. Wainrot undviker berättandet, han håller sig också till oratoriets första del, den med profetiorna, för att gestalta den religiösa känslan.
Därför bjuder de vitklädda dansarna i det ljusa scenrummet mest på ett slags dekorationsestetik, och då krävs en annan klang ur orkesterdiket.
Verket gjordes ursprungligen för Bryssel, där det finns en betydligt mer utvecklad barocktradition bland musiker. Kungliga Hovkapellet i all ära, men den spänst och lätthet som en barockensemble kan prestera, hade med största säkerhet kunnat skapa en mer lyckosam balans mellan rörelse och musik. Kören, framför allt den kvinnliga delen (liksom solisterna John Erik Eleby och Marie Alexis), är här de som kommer närmast den eleganta grace som koreografin präglas av. Det hade helt enkelt varit vackrare med lite mer rabalder på scenen, eller lite mer spänst från orkesterdiket.
