Folkrörelsens seger mot pamparna
Så stoppade fans och klubbrävar attacken mot föreningsdemokratin
I helgen hålls Riksidrottsförbundets (RF) stämma i Luleå. Idrottsrörelsens högsta beslutande organ intresserar sällan fler än närvarande ombud och närmast sörjande. I år rapporterar dock medierna rejält om mötet. Anledningen är föredragningslistans punkt 13.21 och den så kallade 51-procentsregelns framtid.
Enligt gällande stadgar måste rösträttsmajoriteten tillhöra medlemmarna, också om en förening väljer att driva sin verksamhet i bolagsform. Medlemmarna kan alltså aldrig köras över, alldeles oavsett hur mycket pengar en ägare pumpar in. Principen definierar därmed den svenska idrottsrörelsens demokratiska struktur.
Höga funktionärer inom fotboll och ishockey har länge velat skrota 51-procentsregeln för att locka till sig kapital som sägs kunna stärka den svenska idrottens internationella konkurrenskraft. Framstötarna födde en utredning som föga förvånande förordade en förändring. Resultat och resonemang kritiserades hårt under den korta remisstiden, men RF:s styrelse valde ändå att till helgens stämma föreslå att 51-procentspassagen stryks ur stadgarna. Inget syntes av den dialog som också företrädare för en regeländring önskat sig. Styrelsen tycktes snarast vilja skynda igenom saken i skymundan.
Sorgligt speglas därmed samtidens formfulländande men innehållslösa demokratiska skådespel, vars väsentliga utgång sällan låter sig påverkas. Politikerna säger sig vara fjättrade av metafysiska krafter, varvid de ser som sitt arbete att administrera fullbordade faktum i stället för att formulera ideologiska alternativ. Turligt nog är den (post)politiska passiviteten inte något naturtillstånd.
Förloppet är svårt att exakt rekonstruera, men en tid efter det att RF:s styrelse lagt fram sitt förslag satte sig folk i rörelse, särskilt inom fotbollsfamiljen. Svenska mästarna Elfsborgs ordförande Bosse Johansson uttalade tidigt och tungt sitt stöd för 51-procentsregeln. Utmaningen mot fotbollens egen förbundsledning medförde medieintresse. Flitigast skrev Sportbladets Robert Laul. Han grävde grundligt i utredningen, avfärdade dess argument, tog tydlig ställning och rapporterade uppmuntrande om motmobiliseringen. Klassisk folkbildande och kampanjande kvällstidningsjournalistisk kort sagt.
Samtidigt reagerade de organiserade supporterskaror som alltid sett 51-procentsregeln som en försäkran mot försök att sälja ut klubbarnas själ och självständighet. De målade banderoller, sjöng mustiga sånger och mycket mer än så. De blev medlemmar, studerade stadgar och skrev motioner. Årsmötena i storklubbar som AIK, IFK Göteborg (redan 2011) och Malmö FF slöt upp bakom det folkrörelseförankrade regelverket. Samma sak skedde i mindre men traditionsrika föreningar som Västerås SK. Trycket tvingande till sist Fotbollförbundet, Idrottssveriges tyngsta aktör och förespråkare för en stadgeändring, att backa.
Att många små specialförbund sedan tidigare ställt sig skeptiska gör det svårt för RF:s styrelse att få ihop den kvalificerade majoritet som krävs för att avskaffa 51-procentsregeln. Den stundande omröstningen ser alltså ut att bli en seger för föreningsdemokratin. Samtidigt har de senaste månadernas gräsrotsarbete ett egenvärde som exempel på att engagemang alltjämt är möjligt och avslöjar effektivt den enda vägen som chimär.
Det sägs ofta att idrott och politik inte hör ihop. Det får vara hur det vill med den saken. De föreningsrävar och flaggviftande tonåringar som försvarat, och i handling förvaltat, sitt folkrörelsearv är politiska förebilder likafullt.
De sörjde inte. De organiserade sig.
