Noréns långa natt
Få vill avskilja dikten från livet. Dramatiker som Lars Norén och Eugene O’Neill har skrivit pjäser som av allt att döma låter livet bli dikt, men som i själva verket har tagit mer från annan dikt. Dramatenchefen Eirik Stubøs iscensättning av Noréns Och ge oss skuggorna accentuerar detta förhållande.
Redan innan spelet börjar möter vi flimrande bilder i fonden; journalfilmer på teaterfolk från förr och senare; O’Neill själv, hans hustru Carlotta, skådespelare från Inga Tidblad till Al Pacino. Också Norén själv passerar revy. Det är som om Stubø vill sammanfatta en epok, från Lång dags färd mot natt till Noréns borgerliga familjedramer. Noréns pjäs är ju ett slags appropriering av O’Neills, den smälter samman med O’Neills, reflekterar och speglar den tradition som han skriver in sig i. Dessutom anar jag ekon från Dramatens många uppsättningar av Lång dags färd mot natt.
Dramatens stora scen är flack, enstaka möbler placerade långt från varandra. Ju längre in mot fonden, desto mörkare. Spotlights syns i skumrasket, som befann vi oss på en nedsläckt filminspelning. Scenkanten används som en soffa, fonden visar, inför sönernas ankomst, bilder från New York, ackompanjerade av femtiotalsjazz, två skikt som knyter samman pjäsens fiktiva tid (1949) med Lång dags färd mot natt (1956) och de pjäser av Norén som utspelas på femtiotalet. Ett slags Norén noir.
De fyra familjemedlemmarna sitter inledningsvis i varsitt hörn av scenen. Betjänten Saki (Joaquin NaBi Olsson) går runt och pysslar. Eugene (Örjan Ramberg) syns på video i fonden, uppblåst som den patriark och nobelpristagare han är. Så börjar denna långa dags färd mot natt ute vid Atlantkusten med de norénska uppgörelserna mellan man och hustru, mellan far och söner.
Vi möter en utsökt ensemble, i de bästa stunderna uppnår de ett slags tillståndsteater, skapar en atmosfär av en tillvaro som fortsätter långt efter att publiken lämnat salongen. Erik Ehn har den knarkande Shane i kroppen, fumligt osäker men med distinkt röst sätter varje rörelse och replik avtryck. Thomas Hanzon låter Eugene jr gå från ett trevande kontaktsökande till en allt mer berusad kopia av sin far, och Hanzon vet att en berusad försöker spela nykter.
Lena Endre är kanske kvällens stjärna, efter en något trevande inledning (det var ju premiär), ligger replikerna exakt i hennes Carlotta; giftigheten kan slå över till ömkansvärt på en mikrosekund. Röst och kropp är ett, humorn dräpande. Örjan Rambergs nedtonade Eugene framstår som betydligt mänskligare än verklighetens O’Neill, som var något av en katastrofernas konnässör, av allt att döma en riktigt otrevlig, rent omöjlig människa att ha att göra med. På Dramaten gör Ramberg ett vackert porträtt av en åldrande konstnär, lika egocentrisk som resten av familjen, men ömkligare än han framstår i bokutgåvan av pjäsen.
Mot slutet tar det teatrala vid. Eugene/Ramberg läser en scenanvisning, scenrummets nakna väggar belyses och den verkliga familjen O’Neills dödsdatum rullar i fonden. Livet som blev dikt som blev liv som blev död. Men dikten lever.
Teater
» Och ge oss skuggorna
av Lars Norén
Regi: Eirik Stubø
Scenografi: Kari Gravklev
I rollerna: Örjan Ramberg, Lena Endre, Erik Ehn, Thomas Hanzon, Joaquin NaBi Olsson
Scen: Dramaten, Stora scenen
Speltid: 3 tim 20 min
