Dans mellan liv och död
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2007-08-22
Genom fondväggen syns musiker och sångare som figurer på en Rembrandttavla. På scengolvet ligger vita kroppar utslängda, exakta repliker av dansarna Akram Khan och Sidi Larbi Cherkaouis egna, stöpta av skulptören Anthony Gormley. När dansarna slår och trampar på sina alter egon förvandlas de till spelplats för ett våld som måste få ett uttryck.
Titeln, zero degrees, syftar på den punkt som finns mellan länder, mellan liv och död, mellan förflutet och framtid. Föreställningen bärs upp av en lugn, rytmisk musikalitet och dansarna arbetar lika självklart med rörelser som med ord. Den centrala berättelsen handlar om en tågresa mellan Bangladesh och Indien och rymmer i sin vardagliga dramatik vår tids stora moralfrågor. En man dör under resan och hans hustru vädjar om hjälp. Men den engelska gästens självklara vilja att hjälpa hejdas brutalt av medresenären. Att gripa in kan få ödesdigra konsekvenser.
Dansarna framför det verbala partituret som antingen duett, eller som simultant framsagda monologer. Effekten är hisnande, uppfinningsrikedomen stor. Med sina rötter i den berättande indiska dansteatern vet Akram Khan hur ett enkelt danssteg kan få berättare och perspektiv att skifta. Med värme och humor visualiserar dansarna gästens oro för att bli av med passet, livlinan till hans skyddande, europeiska identitet. Och det är svårt att moralisera när han till slut väljer komforten med tv på hotellet framför att bo hos indiska vänner.
Det finns stunder då MTV framstår som civilisationens krona. Med sin explosiva blandning av mjukhet och styrka bör Akram Khan rimligtvis vara en av världens allra främsta dansare i dag. Men när den belgiska marockanen Sidi Larbi Cherkaoui i slutet sjunger hymnen för de döda på hebreiska vidgar sig världen. Vid nollpunkten börjar något nytt.
Tove Ellefsen Lysander
