Dansfest utan passion
Claes Wahlin ser en uppsättning som faller i smådelar
Det var Peter Brook som 1983 bröt med konventionerna kring hur Bizets Carmen skulle spelas. Inga färgglada körscener, inte lite lagom olycklig kärlek mellan Don José och Carmen. I stället gick Brook tillbaka till Prosper Merimées novell och skapade en koncentrerad tragedi utan kör och med en reducerad orkester.
Sedan dessa har man bråkat och rådbråkat Carmen. Denna starka kvinna som så realistiskt kräver sin rätt vållade visst rabalder på Opéra-Comique inför uruppförandet. En av husets två operachefer avgick. Det tog lite tid, men snart var succén given. I dag är denna opera om passion och död en av de mest spelade operorna över huvud.
Från Brooks uppsättning minns jag bland annat en scen. På den nästan tomma, sandtäckta spelplatsen, förklarar Don José och Carmen varandra sin kärlek. De delar på en apelsin, och klämmer sedan ur varsin halva över varandras munnar. Koncentrerad passion i ett apelsinskal.
Passion, säger programmet till Folkoperans Carmen moves, är vad koreografen och regissören Örjan Andersson vill att det ska handla om. Mycket folk på scenen är det, färgprakten är stor och lekfullheten vet nästan inga gränser.
Vad som däremot saknas är just passionen. När Don José i slutet försöker hålla kvar Carmen medan Escamillo är ute och slåss med en tjur, så kan man undra hur de hamnade där. För Miriam Treichls Carmen må ha styrka i sin mezzosopran, men svajar betänkligt när hon inte behöver ta i, och hennes dansrörelser – här dansar alla, även orkestern – är engagerade. Men utstrålningen? Nej, hon framstår som Carmens absoluta motsats: pryd.
Inte heller hennes båda uppvaktare, Markus Petterssons Don José och Kosma Ranuers Escamillo, verkar riktigt mena det de sjunger, att göra allt för Carmen. Dock är både Petterssons och Ranuers röster mycket goda. Så även Adolf Fredriks kammarkör, som dessutom låter sig koreograferas med den äran. Frågan är om inte de var bäst.
Orkestern gör bra ifrån sig, legeringen mellan Bizets musik och Sjtjedrins (Carmen suite) är väl ihopsnickrad. Problemet med uppsättningen är att den faller sönder i ett antal scener. Framför allt första avdelningen är ett gytter av infall, ett slags fyrverkeriuppsättning som glöms bort så fort raketerna slocknat. Något lugnare blir den andra avdelningen, men då hade det allvar som där knackar på dörren behövt förberedas innan dörrarna till paus slogs upp.
