Förförisk och frånstötande

Jenny Högström om Marguerite Duras kärleksförklaringar

Marguerite Duras, 1914-1996.

Hur många böcker av Marguerite Duras jag än läser dyker det alltid upp ännu en som jag på något obegripligt vis inte läst och kanske inte ens känner till. Den lika hypnotiska som lapidariska romanen Kärleken från 1971, som nu utkommer på svenska i lyhörd översättning av Athena Farrokhzad och Olivia Iso, är en av dessa. Den tillhör inte den serie självbiografiska böcker - En fördämning mot Stilla Havet från 1950, Älskaren från 1984, Älskaren från Norra Kina från 1991 med flera - som obönhörligen återvänder till och processar uppväxten i franska Indokina och passionshistorien med en rik kinesisk man. Den återfinns inte i de krigsdagböcker som hittades i ett blått skåp ­i huset i Neauphle-le­­-Château efter Duras död 1996 och som bland annat innehöll stora delar av den likaledes självbiografiska romanen Smärtan från 1985. Inte heller omnämns den i den återblickande Att skriva från 1993.

Kärleken ingår dock i vad som har kommit att kallas för Indiacykeln, som även omfattar romanerna Lol V Steins hänförelse från 1964 och Vicekonsuln från 1965 samt filmatiseringen av Kärleken (La Femme du Gange från 1972) och filmen India Song från 1974, som i sin tur bygger på Vicekonsuln.

Efter att ha gjort flera filmer i samarbete skrev och regisserade Duras 1969 sin första film på egen hand, Förgöra säger hon, och gjorde därefter ett tjugotal filmer.

Och det är i det filmiska som Kärleken hittar sin näring. Det är omedelbart en fråga om scenanvisningar. Om en plats som antar närmast mytiska dimensioner. Det är även en fråga om geometriska former. Först och främst triangeln: en man står och ser ut över havet, stranden, han är Resenären som lämnat fru och barn och kommit hit för att ta sitt liv. En annan man, vansinnig, vandrar fram och åter vid strandbrynet, han är Mannen som vandrar. En kvinna, gravid, sitter med ryggen mot en mur och blickar ut över havet, hon är Kvinnan. Tillsammans bildar de, både konkret och i bildlig bemärkelse, en triangel. En form som uppstår och upplöses, som havets böljande rörelser, som växlingarna mellan natt och dag.

På samma sätt fungerar texten, där konturerna till ett narrativ avtecknar sig för att sedan förskjutas, suddas ut. Brottstycken ur ett drama, som på många sätt redan tycks ha inträffat. De minns - och minns samtidigt inte. En bal, ett kasino, ett möte.

Vi befinner oss i ett efteråt. I ett ”övergivet Babylon”. Kvar finns en spänning, en intensitet. Kvar finns, om man ska leta spår ur Vicekonsuln, ett skrik. Eller ur Lol V Stein: en rektangel av ljus. Och så personer utan egennamn. Generaliserade, avskalade, upphöjda.

Faktum är att av alla de egennamn som Duras i allmänhet brukar använda, nästan som besvärjelser, finns här bara ett enda: S. Thala. Det är på denna plats, på gränsen mellan hav och land, stad och hav, hav och flod, som allt utspelar sig, det är denna plats som ”avverkas” och även bränns ner på slutet.

Ja, om Lol V Steins hänförelse och Vicekonsuln framstår som gåtfulla och elliptiska romaner, vad är då Kärleken? Mellan dessa finns Maj 1968 och ett steg bort ifrån romanen. Samt Förgöra säger hon, den första i en rad hybrider mellan manus, film, teater, litteratur.

Kärleken är romanformen dragen till sin spets. Ett destillat. Eller kanske det partikulära uppblåst till det mytiska: ”Andningen rispar tålmodigt ett spår i alltets andning.”

Själv fastnar jag för återkommande detaljer som måsarnas ”vita explosioner”. Och så tänker jag på den del av Albert Camus Främlingen som utspelar sig på stranden: solen, våldet. Hypnotiskt. Ofrånkomligt.

Men var kommer själva kärleken in? I en replik, utan vidare förklaring. Det är allt.

För Kärleken är en text fullständigt införstådd med sig själv och sina hemligheter. Införstådd à la Duras. Miljön, replikerna, rollfigurerna, händelseförloppet: allt spelar så att säga textens spel. En fråga är på så vis inte riktigt en fråga, ett påstående inte något påstående. Utan text i en annan, mer förtätad bemärkelse. Konst, snarare än genre.

Det är på en gång förföriskt och frånstötande.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.