En nyliberal diktatur som väst blundar för
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2016-05-25
Per Leander och Aleksej Sachnin om sveket mot det växande arbetarupproret i Kazakstan
Den forna sovjetrepubliken Kazakstan skakas just nu av ett växande arbetaruppror och folkliga krav på demokratisering.
Protesterna har utlösts av de nyliberala ekonomiska reformer som drabbar den fattiga befolkningen hårt. Den 21 maj hölls demonstrationer i ett dussintal av landets städer, trots att folksamlingar förbjudits och att flera kända oppositionsaktivister och regimkritiska journalister hade fängslats dagarna innan i preventivt syfte. Flera hundra människor greps också i samband med demonstrationerna i helgen.
Det är ovanligt med protester i det auktoritära Kazakstan som styrts i 25 år av diktatorn Nursultan Nazarbajev, som en gång var nära att bli Sovjetunionens premiärminister, men som i stället blev nyliberal marknadsfundamentalist som under sin tid vid makten har låtit genomföra de kanske mest omfattande privatiseringarna i någon av de forna sovjetrepublikerna. Det finns ingen tillåten opposition i landet och vid presidentvalet 2015 fick Nazarbajev 98 procent av rösterna.
Men det oljerika Kazakstan har goda internationella förbindelser med såväl USA och EU som med Ryssland, och framför allt med Kina som äger mycket av landets industrier och naturtillgångar.
Nazarbajev tog även sin tillflykt till Peking i samband med helgens oroligheter, kanske inte i första hand av rädsla för att hans regim skulle störtas, utan mera för att slippa ta formellt ansvar ifall polis och militär skulle ha öppnat eld mot demonstranterna. Ett sådant blodbad inträffade för fem år sedan, då polis sköt ihjäl minst 16 strejkade oljearbetare vid en demonstration i staden Zjana-Ozen. Enligt vissa uppgifter var det betydligt fler arbetare som dödades.
Den utlösande faktorn till den pågående protestvågen är en jordreform som innebär att mark kan säljas och hyras ut till utländska investerare. Något som drabbar de lokala bönderna hårt och som dessutom uppfattas av de flesta kazaker som ett hot mot deras nation och en kränkning av urgamla traditioner. Aldrig i Kazakstans historia har mark kunnat ägas privat, den har alltid setts som gemensam egendom tillhörande dem som lever på och brukar jorden. De flesta som demonstrerar är arbetarklass, fattigbönder och trasproletärer.
– Protesterna har en tydlig klassnatur och vänsterprägel, även om de som demonstrerar inte är organiserade politiskt och saknar ledarskap och ideologisk orientering, säger fackföreningsaktivisten Ainur Kurmanov. Han var en av ledarna för oljearbetarstrejken Zjana-Ozen 2011, men tvingades fly efter massakern och har i dag politisk asyl i Grekland.
De fåtal liberaler som finns i Kazakstan har tagit avstånd från protesterna.
”Jag tänker inte försvara regeringen. Men hur rättfärdig folkets ilska nu än är mot de korrupta politikerna, så kommer jag inte att sympatisera med de som drömmer om en kommunistisk utopi och skriker ’jorden till bönderna, fabrikerna till arbetarna’”, skriver den liberale före detta ministern Marat Talibajev, som nu blivit oppositionell, på sin blogg.
Kazakisk media har beskyllt de som protesterar för att vara västerländska betalda agenter. I början av maj, efter att protesterna börjat, förklarade Nazarbajev att han aldrig kommer tillåta ett ”ukrainskt scenario” i Kazakstan. Det vill säga revolution och att landet slits sönder av etniska motsättningar. Men till skillnad från Majdanrevolutionen i Ukraina 2014, har USA och EU inte gett något stöd till demonstranterna i Kazakstan, varken i ord eller i handling.
Den kompakta tystnaden i västerländsk media om vad som just nu pågår i Kazakstan är också ett tecken på ointresse för demokratirörelsen. En revolt mot en diktator som väst stödjer, förtjänar ingen uppmärksamhet.
Så nyligen som i januari presenterade den amerikanska politiska tankesmedjan Carnegie en rapport om läget i Centralasien, där man slog fast att USA inte bör verka för regimförändring i Kazakstan.
Inte heller ryska medier uppmärksammar protesterna, då Putin har allt att förlora på att Nazarbajev störtas. För även om Kazakstan har goda kontakter med väst, är landet också nära allierat med Ryssland.
Kazakstan har dessutom en stor rysk minoritet, runt 25 procent av befolkningen, som sedan Sovjets fall har varit lojala mot Nazarbajev eftersom han ses som en garant för att det inte ska uppstå etniska motsättningar i landet.
Utvecklingen i Kazakstan speglar också situationen i de andra auktoritära före detta sovjetrepublikerna, inte minst Ryssland. Den visar att det största hotet mot diktaturen inte kommer från den lilla klicken pro-västliga liberaler och oppositionell medelklass, utan att kraften för demokratisering finns i de breda folkrörelserna och den kämpande arbetarklassen med sina krav på social rättvisa.
Kazakstan med sina 17 miljoner invånare är en koloss på lerfötter med en regim som ser ut att sitta stabilt, men som när som helst kan kollapsa.
Regimens egen propaganda försöker skrämma befolkningen med att om Nazarbajev faller kommer landet att slitas sönder av rysk separatism i norr och en explosion av extrem islamism i söder.
Men det som verkligen kan leda till ett sådant scenario är om arbetarrörelsen och de fredliga protesterna nu krossas av regimen, och därmed driver ett allt mer desperat folk till radikalisering och extremism. Om det blir verklighet riskerar både Ryssland och Europa snart en ny enorm flyktingvåg från hela Centralasien.
De flesta europeiska och amerikanska politiker som pratar om sitt stöd för ”demokrati” i forna sovjetrepubliker, menar egentligen bara att de vill att pro-västliga grupper i dessa länder tar över makten. Som i deras enögda stöd för revolutionen i Ukraina, som segrade med hjälp av beväpnade nazister och inte har lett till någon minskad korruption i landet.
En riktig gräsrotsrörelse för demokrati och sociala rättigheter har nu uppstått i Kazakstan, men de styrande politikerna i väst blundar för den kampen, när de i stället borde kräva att Nazarbajev släpper de politiska fångarna och tillåter fria fackföreningar och demokratiska val.
Per Leander
Aleksej Sachnin
