En operation som skär sönder idén om könet
Sinziana Ravini om filosofen och transaktivisten Paul B Preciados nya film ”Orlando”
”Isen smälter. Haven stiger. Skogen brinner. Bomber fortsätter att falla på långt och nära håll. Vår mer eller mindre brutala sociala existens är krigets.” Så ödesmättat skriver filosofen och aktivisten Paul B Preciado i boken ”Dysphoria Mundi”, nyss utkommen på Grasset förlag i Frankrike. I denna 600-sidiga bibel för revolutionära själar – fylld av manifest, filosofiska betraktelser, anekdoter, brev – förklarar Preciado att det inte bara är icke-binära kroppar som är i förvandling, utan hela samhället.
Transmannen Paul B Preciado (B står för det tidigare förnamnet Beatrice) är sedan en tid tillbaka likt en medeltida, orädd riddare i krig med allt som exploaterar livsformerna på denna jord. För bakom det så kallade kriget mot pandemin, det tidigare kriget i Syrien och kriget nu i Ukraina, äger ett annat, mycket subtilare krig rum. Nämligen kriget mot dem som kämpar för en ekologisk, feministisk, queer, trans och anti-rasistisk mutation.
Häromåret delade Preciado det franska psykoanalytiska havet itu, när han bjöds in att tala på en kongress för psykoanalytiker. Han höll då ett tal som hette ”Jag är ett monster som talar till er”. Han satte fingret på så många saker som inte fungerar i dagens psykoanalytiska diskurser och praktiker att han på allvar blev mångas monster.
Preciado har varit väldigt viktig för mitt tänkande, för det finns ingen som lyckas sätta en kil i nutida doxa och därifrån tänka nytt på världen så väl som han. ”Ge mig en fast punkt, och jag ska rubba jorden”, lär Arkimedes ha sagt. Preciados hävstångspoetik ger både kraft, ilska och glädje, ja alla de energier som behövs för att stå ut med vår tids desillusioner. För det har blivit dags att sluta betrakta oss som samhällets olycksbarn och börja delta i förvandlingen av det största monstret av de alla – samhällskroppen. För rasismens och fascismens vindar blåser allt starkare. Vad kan Preciados revolutionära poetik göra mot det?
Häromdagen hamnade jag på filmpremiären av Preciados efterlängtade film ”Orlando”. En fullkomligt briljant essäfilm om könsmetamorfoser, konstrum, litteratur, psykoanalytiker, väntrum, hormoner, revolutioner, fester och reflektioner över livets innersta mysterier, någonstans i gränslandet mellan Jean-Luc Godard, Kenneth Anger och Pedro Almodóvars filmer.
I denna lika delar pedagogiska som karnevaliskt kollektiva film får barnen, framtidens aktivister, spela en viktig roll. Dysforin har bytts ut mot euforin. Klagomål beledsagas av humor, skönhetstörst av en allvarlig reflektion över förvandlingens kroppsfixeringar.
I en av filmens starkaste scener ser man Preciado stå vid ett operationsbord och skära i en bok, som om det rörde sig om en människokropp. Boken är ingen mindre än Virginia Woolfs legendariska ”Orlando”, som länge varit en stöttepelare i mitt liv. Preciado skär ut textpassager och illustrationer av den fiktiva Orlando, för att byta ut dem mot bilder från den tid ”han” fortfarande var en ”hon”. Budskapet? De operationer vi först och främst bör ägna oss åt är de av våra politiska fiktioner. De berättelser vi talar för oss själva. Inget är givet. Allt är i förvandling.
När jag får tillfälle att utbyta några ord med honom efter filmen, berättar jag att jag är psykoanalytiker, men att jag tillhör dem som stödjer honom och hans operationer av de politiska fiktionerna. ”Vi är alla Orlandos” säger jag glatt. Han tackar och säger att även psykoanalytiker skär i de politiska fiktionerna och att vi behövs. Jag kan förstås inte annat än hålla med och känner starkt att kampen bara börjat. Vi behöver förena våra krafter. Vem vet? Kanske kommer Dysphoria mundi en vacker dag leda till Euphoria mundi?
