Skräckfilm om it-boomen
Året var 2001.
Patrick Casey hade varit speldesigner och jobbat på Framfab. Han var redan it-miljonär men pengarna hade inte slutat rulla. Det var fortfarande lättare att låna ihop tio miljoner än en miljon. Det mesta var möjligt om man bara kunde snacka för sig.
Tillsammans med några vänner bestämmer han sig för att göra en ”ockult film noir” inspirerad av Seven (1995) och serien The league of extraordinary gentlemen.
Budgeten är åtta miljoner kronor.
På första mötet antecknar de vad som behövs:
Punkt ett – en kamera.
Några månader senare är Casey skuldsatt upp över öronen, vännerna bittra fiender och det enda resultatet av de megalomaniska drömmarna är några illa ljussatta meter film som mest av allt ser ut som en transylvansk variant av såpan Tre kronor.
Jesper Ganslandt ( Farväl Falkenberg) var med och filmade bakom kulisserna. Åtta år senare har han tillsammans med den splittrade vänskaran samlat ihop resterna i en dokumentär med det talande namnet Filmen jag inte pratar om längre.
Ur de filmfragment som Ganslandt strösslar över sin dokumentär kan man urskilja en minst sagt fantastisk historia: Enstöringen Nigel, inte helt olik en ung Niels Jensen, lever ett sorgligt liv. Han börjar flörta med ockulta krafter, lyckas tydligen ganska bra och tvingas konfrontera någon sorts druidliknande varelser, en Golem och lite andra demoner innan han bestialiskt slaktar sina nära och kära med en stor kniv. Karaktärerna heter saker som ”Mr Sellafield” och replikerna är av typen ”You’ve seen things no human being should see”.
Manuset skrevs på dagen och filmades på kvällen och alla inblandade var fullkomligt övertygade om att de skulle tjäna miljoner och lägga världen för sina fötter.
Projektet hade helt enkelt alla ingredienser som odödliga b-filmer görs av.
Förutom hundvalpar och småbarn finns det konstigt nog få saker som väcker så stor sympati som maniska och katastrofalt misslyckade filmare.
Seth Rogen vet att utnyttja det i sin mot alla odds gulliga romantiska komedi Zack and Miri make a porno (2008). Ännu bättre lyckas Tim Burton i sin film om världens sämsta regissör Ed Wood som med Plan 9 from outer space (1959) skrev filmhistoria, om än inte på det sätt han tänkt sig.
Dramat som uppstår när någon tror sig skapa ett odödligt mästerverk samtidigt som alla runt omkring vet att det barkar helt åt helvete är samtidigt klassiskt tragiskt och hejdlöst komiskt.
Kanske är Ganslandts dokumentär inte heller något mästerverk. Men den är i alla fall den första berättelsen om it-boomen som faktiskt fångar den där tidsandan då hybris inte var något annat än en riktigt bra affärsidé.
