”Krig är mycket, men det är aldrig tråkigt”
Kulturens Bonnie & Clyde ägnar äktenskapets sista dag åt att prata om beslutet att åka till Ukraina
De lämnade sina tidningsjobb, flyttade till Kiev och blev soldater i ett propagandakrig.
Resultatet blev en bok – och en skilsmässa.
Margit Richert och Thomas Engström ägnar sina sista timmar som gifta åt att förklara hur ett krig kan förstärka alla känslor.
Det liknar en dröm om framtiden. Även om det kanske bara är en förflugen tanke.
För några sekunder kan Thomas Engström se sig själv som redare. En som delar sin tid mellan Batumi i Georgien och Odessa i Ukraina och reser mellan städerna på sina egna vackra färjor över Svarta havet.
När kriget är slut.
Margit Richert, hans fru, fingrar på sin e-cigarett. Drar handen genom håret.
– Jag har nog alltid tagit det lite som det kommer, säger hon.
Thomas höjer på ögonbrynen. Deras blickar möts.
– Varje gång jag försöker göra planer...
– Jag har bara aldrig hört dig säga att du tar allting som det kommer.
– Det gör jag ju.
– Okej. Ja, det gör du kanske.
– Det brukar aldrig vara någon idé att planera. Det händer alltid något annat.
Det är måndag.
Klockan är strax efter två.
Om sex timmar kommer deras åtta år långa äktenskap att vara över.
Viktigast att dela faran
Jag hade kanske förväntat mig att paret som kallats ”den svenska litteraturens Bonnie och Clyde” skulle ägna sin sista dag som gifta åt något mer anmärkningsvärt än att prata med en för dagen trevande och långt ifrån knivskarp journalist.
Men nu är det som det är.
Vi möts över en videolänk, jag i Stockholm, paret i Bukarest i Rumänien, dit de åkt för att lösa ett problem med sina ukrainska visum.
De säger att de ska åka tillbaka till Kiev sen, till den lägenhet de hyr tillsammans.
Det är inte sant.
Men det vet förstås inte jag.
Vet de?
Det vi ska prata om är egentligen parets nya bok, ”In i Ukraina”.
En dagbok från krigets Ukraina, som de skrivit sedan de flyttade till Kiev i slutet av maj.
– Det var jag som sa till Thomas att vi åker till Ukraina, du får hänga med, säger Margit Richert.
Att skildra kriget var ett skäl förstås. Men boken ger känslan av att det viktigaste snarast var att vara där. Att utsätta sig. Att dela faran. ”Ett moraliskt tvång” som Richert beskriver det. ”För att det inte går att somna om nätterna om man nöjer sig med att titta på.”
– Vi kan inte slåss, vi är inte stridsutbildade. Då får man göra det man kan, säger Margit Richert.
– Vi vill påminna Sverige om att kriget pågår. Ibland blir man kanske mer berörd av att höra att det går flyglarm när man är hos optikern, än av ännu fler hemska bilder från fronten. Jag tror det är viktigt för publiken i väst att förstå att alla i Ukraina påverkas av det här, hela tiden, säger Thomas Engström.
Samtidigt beskriver boken hur kriget paradoxalt nog skänker dem personlig lycka. Hur det förhöjer deras verklighet, ger klarare färger, lättare luft.
”Krävdes det ett krig och slakten på tiotusentals civila för att föra mig åter till de levandes skara?” skriver Thomas Engström.
– Vi har pratat med många ukrainare om det också. Alla känslor blir förstärkta i krig. Man gråter mer, man blir argare, men man skrattar mer också, man känner en oerhörd solidaritet med varann, en oerhörd kärlek till andra människor. Så är det. Krig är mycket, men det är aldrig tråkigt, säger Margit Richert.
– Det är en känsla av mening, absolut. Det känns meningsfullt att göra allt man kan för att folk inte ska behöva mördas i krig.
”Har inte varit möjligt att tycka synd om de ryska soldaterna”
Boken är skriven som ”ett kort historiskt dokument”, som ska vara autentiskt, och inte tillrättalagt i efterhand.
Många av sidorna pulserar av oförsonligt hat.
”Det här är inte över förrän de ryska fascisterna har betalat av sin skuld – i generationer framöver, om så krävs. Det här är inte över förrän balansen är återställd.”
”Jag kommer aldrig förlåta dem. Nej, det här är inte Putins krig. Ryssland är en nation fylld av satans mördare.”
– Det blir så när de skjuter missiler på en, säger Margit Richert.
– Det är ganska normalt i Ukraina. Jag förstår att det verkar väldigt konstigt utifrån, men det är ett sätt att överleva också. Att hålla sig någorlunda frisk i skallen. Det är svårt att gå runt och vara rädd hela tiden, men man blir jävligt förbannad: Fan, de har ingen rätt att skjuta missiler på oss eller våra kompisar.
Thomas Engström kallar de ryska tvångsförflyttningarna av ukrainare för ett ”klassiskt folkmord” på ”nazistnivå”.
– Jag tycker inte att alla ryssar förtjänar att dö för det här, men jag tycker att alla ryssar som är över 18 år förtjänar att få sig en jävla knäck i alla fall. De kan inte bete sig som Tyskland på 30-talet och tro att världen ska tycka att det är okej, säger han.
Deras hat har glödgats rött av krigets hetta. Så kanske man kan beskriva det. Så länge ryssarna avancerade fanns inte utrymme för annat.
Det är först den senaste veckan som bilder på slagna ryska soldater i leran låtit något som liknar medkänsla smyga in i deras sinnen.
– Det drabbade Margit och mig samma kväll när vi såg filmklipp från offensiven runt Lyman, och man såg hundratals ryssar travade som köttbitar. Visst, en del är totala kräk, en del har våldtagit och skövlat, men en del är bara vanliga bonnlurkar som inte har en aning om vart de blivit skickade och som blir skjutna om de försöker desertera eller fly, säger Thomas Engström.
– Det har inte varit möjligt att tycka synd om de ryska soldaterna, men eftersom alla känner så tydligt nu att Ukraina kommer att vinna det här så kommer det in såna aspekter av det hela.
Sade upp sig från Aftonbladet
Under sin tid i Ukraina har de blivit soldater i ett informationskrig.
– Vår roll i det offentliga samtalet på engelskspråkiga Twitter är att förstärka ukrainska perspektiv, lyfta fram ukrainska röster och bedriva ganska hård propaganda för att väst ska öka sitt stöd, säger Thomas Engström.
De har också börjat arbeta för Georgiska legionen, ett tidigare frivilligförband som sedemera absorberats av den reguljära ukrainska armén.
I slutet av den tid som dagboken skildrar blev det allt mer ohållbart att jobba både för förlag och legion.
– Vi började sova på militärbaser, och ha samtal med amerikanska kongressledamöter, och sånt får vi inte skriva om. Kanske om 2–3 år, men i en dagbok som skulle ges ut direkt, det gick inte, säger Thomas Engström.
Thomas Engström var medarbetare på Aftonbladet Kultur, tills han inte utan buller och bång sade upp sig i april. En anledning var att han ansåg att redaktionen publicerade ”ryskvinklade texter”.
– Det är en väldig sorg. Sakerna jag skrev och sa då, de känner jag fortfarande. Samtidigt, vad gäller svensk politik, är det klart som fan att det är frustrerande att inte vara en del av striden mot den här gangsterregimen som högern ska bilda nu med hjälp av Sverigedemokraterna. För den hade jag gladeligen jobbat kvar på Aftonbladet och slagits mot, säger han.
– Samtidigt, när man känner att folk på redaktionen verkligen tar in ryssvänligt material gång på gång, då vet jag inte var jag har dem. Det är både kusligt och en sorg för mig. Men det är inte så att jag går runt och härjar om det varje dag. Det är länge sedan vi pratade om det nu.
De nya sammanhang han söker sig till har nolltolerans mot allt som ens kan misstas för en pro-rysk tendens.
– De som har det här hökaktiga synsättet kan ofta vara höger ekonomiskt, men jag har inte gått ett dugg till höger på grund av det här. Jag tycker bara att det är obegripligt att stora delar av vänstern inte fattar att Ryssland är fascistiskt och imperialistiskt, säger Thomas Engström.
Notoriskt rastlösa
Den frivilliga exilen i Ukraina hade förstås också en själslig aspekt. Thomas lämnade Aftonbladet och Margit Dagens Nyheter, ”för att få skriva vad fan vi VILL”, som Thomas uttryckte det på Twitter.
De har fått nya vänner – i meme-kollektivet Nafo, i Georgiska legionen – men röken från den brända jord och de brända broar de lämnat i sina spår är ändå omisskännlig.
– Vi har blivit nån sorts jävla Per Ahlmark-figurer idag, som är arga både på vänstern som inte ville skicka vapenstöd till Ukraina, och på högern som lierar sig med SD. Till slut har man inte så många ställen kvar att känna sig bekväm på, säger Thomas Engström.
Paret Engström och Richert är notoriskt rastlösa.
Sedan de träffades 2014 och gifte sig året därpå har de flyttat minst 14 gånger. Blentarp i Skåne, Georgien, Armenien, Turkiet, Mexiko, Holland, Shetlandsöarna, Jokkmokk, Öland, Kiev.
De har lämnat samtliga platser, även dem de bedyrat att de skulle stanna på för evigt.
Kanske har bandet mellan dessa två människor utifrån framstått som extra starkt just därför.
De har lämnat allt, men aldrig varandra.
20.28 i måndags kväll, sex timmar efter att vi avslutat intervjun och sagt hej då, meddelar Margit Richert på Twitter att ”min man just gjorde slut med mig”.
Hon vill tillbaka till Ukraina, han vill stanna i Rumänien. Så beskriver de beslutet.
”Vi kommer inte ha något att bråka om, det kan jag försäkra er. Vi förblir vänner som lyssnar på varandras råd. Hittills är vårt gemensamma råd: Fuck Ryssland,” skriver Thomas Engström.
