Utan röda linjer till höger faller demokratin
Så måste Ulf Kristersson agera om högern vinner valet
Det måste ha varit 2005. Jag föreläste om ytterhögern på Malmös vackra stadsbibliotek och påpekade i förbigående att en cordon sanitaire, det vill säga att utestänga populistiska radikalhögerpartier från regeringsmakten, inte fungerar.
Fastän jag fortsatte föreläsningen, så kände jag hur luften gick ur rummet. Det visade sig att vad som på den tiden var etablerad kunskap i Nederländerna fortfarande var mycket kontroversiellt i Sverige. Det var en påminnelse om att Sverige låg åratal, om inte årtionden, efter merparten av övriga Västeuropa, åtminstone när det handlade om att hantera ytterhögern.
I valet den 11 september väntas Sverigedemokraterna åter hamna på tredje plats, med ungefär samma resultat som 2018. Den politiska isoleringen var fortfarande stark 2018, men började smulas sönder så snart Moderaterna hamnade i opposition. Fyra år senare berömmer partiledaren Ulf Kristersson SD för att ha varit det enda parti som ”stått upp för att vi inte kan öka invandringen om vi ska ha en chans att klara integrationen”. Det är en tydlig signal om att han är redo att regera tillsammans med det populistiska radikalhögerpartiet, antingen i koalition, eller enligt dansk modell, det vill säga med SD som stöd för en minoritetsregering.
Utsikten att få en svensk regering där radikalhögern ingår skapar en hel del oro och rädsla i Sverige, inte minst bland (muslimska) minoriteter. Men utanför landet väcker denna eventualitet intressant nog ingen större uppmärksamhet. Fastän ingen utländsk journalist undgår att nämna Sverigedemokraternas nazistiska rötter, oavsett att det var för nästan fyrtio år sedan, så betraktar de flesta dem som ett parti som liknar alla de andra populistiska radikalhögerpartier som har ingått i koalitionsregeringar det senaste årtiondet.
Faktum är att populistiska radikalhögerpartier just nu ingår, eller har ingått, i koalitioner på nationell eller regional nivå i merparten av EU:s medlemsländer, och att det bara finns en handfull länder som saknar ett (starkt) radikalhögerparti i parlamentet. Med det sagt varierar väljarstödet stort för radikalhögerpartierna i olika länder, liksom i vilken mån de har blivit en del av den politiska mittfåran. Det är därför viktigt att Sverige lär sig rätt läxa. Om Sverigedemokraterna skulle ingå i Kristerssons regering, så kommer Sverige inte att förvandlas till Viktor Orbáns Ungern, en de facto illiberal demokratisk regim. SD kommer ju, trots allt, att vara den mindre parten i en sådan regering, inte den större.
Märk väl, att mycket av vad den populistiska radikalhögern vill går att förena med den liberala demokratin – sådant som hårdare gränskontroller eller fler folkomröstningar
Det vi vet från andra europeiska länder som haft koalitionsregeringar där populistiska radikalhögerpartier har ingått som den svagare parten är att inte så mycket har förändrats när väl dammet lagt sig. Den liberala demokratins kärninstitutioner kan bli angripna med ord, men de har inte omstöpts på något avgörande vis. På samma sätt kan man inte se några stora förändringar av den politiska linjen, inte ens när det gäller EU-integrationen eller invandringen. Snarare förstärks den redan pågående trenden, mot ett mindre öppet land.
Å andra sidan kollapsar sällan populistiska radikalhögerpartier, vilket man ibland förutspått eller helt enkelt hoppats på.
Det stämmer visserligen att en del partier har tappat stort när de suttit i eller stöttat en regering, till exempel Österrikiska Frihetspartiet (FPÖ), men många andra har bara tappat litegrann eller till och med vuxit, som Dansk Folkeparti under merparten av 2000-talet eller italienska Lega.
Vad innebär då detta för liberala demokrater i allmänhet och progressiva demokrater i synnerhet?
På kort sikt är det viktigt att liberala demokrater till höger och vänster fortsätter att vara på sin vakt mot högerradikal politik, vare sig den lanseras av SD eller av den traditionella högern. Det gäller också de demokrater på högerkanten som regerar med SD. Det är helt avgörande att de är tydliga med vilka röda linjer som inte får passeras och hissar varningsflagg om sådana linjer inom kort kan komma att överskridas.
Märk väl, att mycket av vad den populistiska radikalhögern vill går att förena med den liberala demokratin – sådant som hårdare gränskontroller eller fler folkomröstningar.
Men en del av deras politik går på tvärs mot kärnan i den liberala demokratin, till exempel att undergräva och försvaga rättssystemets och mediernas oberoende eller minoriteternas rättigheter.
Så snart sådana ämnen blir aktuella, hur indirekt och måttfullt det än sker, så måste de liberala demokraterna ur alla läger stå fast bakom det liberala demokratiska systemet.
Samtidigt måste de progressiva partierna ompröva sina program och strategier. Vänstern måste utveckla sin egen dagordning igen, snarare än att bara reagera på (radikal-) högerns agenda. Det innebär inte bara att de måste uppdatera sin grundläggande ideologi till 2000-talets verklighet och göra ett samhälle präglat av mångfald och ojämlikhet mer inkluderande och jämlikt. Man måste också prioritera viktiga (nya) frågor, sådana som högern till stora delar struntar i, från klimatförändringar till bostäder, utbildning och hälsovård.
De måste också inse att partisystemen runt om i Europa håller på att fragmenteras och att uppkomsten av stora systemfientliga partier gör den traditionella blockpolitiken allt mer omöjlig.
Många länder, inklusive mitt hemland Nederländerna, har under lång tid letts av blocköverskridande regeringar i mitten och ingen har någonsin trott att det skulle betyda slutet för demokratin. Men det är avgörande att sådana ”stora koalitioner” mellan höger och vänster inte enbart byggs för att hålla den populistiska radikalhögern borta från makten. De måste ha sin egen positiva dagordning, med fördel inriktad på sådana stora strukturella reformer som en klar majoritet av befolkningen länge har stöttat eller velat se, till exempel en ny försvars- och utrikespolitik eller en genomgripande förändring av energipolitiken som också tar sig an klimatförändringarna.
För i slutändan står den huvudsakliga politiska kampen inte bara mot den populistiska radikalhögern, utan för den liberala demokratin.
Cas Mudde är en av världens ledande forskare på politisk extremism och populism i Europa och USA. För närvarande är han verksam vid University of Georgia, USA.
Översättning: Petter Larsson
