Fetischismen desarmerad av modeindustrin
Sedan Vivienne Westwood startade butiken Sex och klädde den första generationens punkare i bondage-kläder och sadomasochistiska accessoarer har modevärlden inte kunnat släppa sin fascination för lack, kedjor och snygga piskor.
Det är inte så konstigt.
Vilken modeskapare vill inte att kunderna ska bli så förtjusta över den senaste kollektionen att de liksom … inte kan hejda sig riktigt? Att kläder kan bli sexuella fetischer är ju på något sätt själva drivkraften i modeindustrin.
1976 var det en revolution. I protest mot hippierörelsens förment frigjorda sexualitet, Jim Morrisons andäktighet inför sitt eget könsorgan och hårdrockens androgynitet lanserade punken ett självdestruktivt mode som tuktade kroppen med stjärtluckor, spännen och gummi.
Men det var länge sedan.
När den svensk-italienske fotografen Andrea Belluso nu dokumenterar svenska fetischer i boken Swedish Fetish (Pyx media) gör han det som modefotograf. Det är glansiga, utsökt ljussatta foton på PVC, japansk bondage, handskar, tejp, piskor, gasmasker, korsett-piercing, ponnysvansar, cellofan, nålar, vax, stövlar, Zentai och sovjetiska gummiuniformer.
Ibland är det som att läsa ett gammalt nummer av tidningen VICE, men det blir framför allt uppenbart vilken björntjänst modeindustrin gjort fetischismen – den sista riktiga subkulturen som till och med erkänner att det finns en njutningsfull aspekt av underdog-positionen. För i modefotografiets lins framstår den mest som en Ellos-katalog för pervon.
