OpinionsBildtarna
Leo Lagercrantz om borgerliga medier i maskopi med ministern
En kylslagen kväll i mars består min mediekonsumtion av två svenska filmer: sista filmen om Johan Falk och första delen av SVT-dokumentären om Carl Bildt, Bildt – excellensen.
Svenska polisfilmer och kriminalromaner har aldrig tidigare varit min genre; det gick liksom bara utför efter Sjöwall/Wahlöös dekalog. Martin Beck finns ju inte på riktigt. Svenska poliser är ju, om man ska tro professor Persson, latoxar; lyckas varken lösa statsministermord eller bura in pedofiler innan de mördat. Och den senaste tiden har svenska konstaplar mest uppmärksammats för det famösa Reva-projektet.
Förmodligen är anseendet inte bättre för journalistkåren; den hamnar konsekvent långt ner i förtroendemätningar för olika yrkesgrupper. Men i Falk-rullen får en av maffian utsatt familj hjälp av en rättrådig TV4-journalist, som lurar en cynisk polischef att visa sitt rätta jag när hon smygfilmas.
TV4 Göteborg återställer ordningen: familjen får det polisskydd den har rätt till.
Den svenska medieverkligheten är solkigare: TV4-profilerna talar ut – i andra mediekanaler – om de nya, förnedrande arbetsvillkoren. Eller så lämnar de 4:an. Och enligt uppgifter i branschmedierna ska lokalredaktionerna läggas ner.
Tryggare då med public service.
Första delen i Bildt-dokumentären sänds i kväll. Filmteamet har grävt fram många roliga klipp. Vi får till exempel se pojkrummet där tennsoldatsarméerna stod och väggarna där planscherna på bombflygplanen hängde. Själv fascineras jag mest över hur slående lik gymnasisten Bildt var Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski.
När första delen är slut har jag dessutom lyckats parallelltitta på slutet på TV4:s reprisering av en tidigare Johan Falk-film.
Nästa morgon talar jag med några av de inblandade i Lundin-utredningen, en ganska speciell utredning som görs av ganska vanliga snutar. Poliser som bor i radhus och lämnar ungar på dagis när de inte utreder folkrättsbrott begångna i Sudans träskmarker för mer än tio år sedan.
Det hisnande med att prata med riktiga poliser är att de är traditionalister. De lever i ett gammaldags moraliskt solsystem. För dem är ett mord fortfarande ett mord. Och där ett mord begåtts finns också alltid en gärningsman – som kan uppspåras och, i den bästa av världar, ställas till svars i domstol.
Och finns det medbrottslingar ska detta också utredas.
Kontrasten mot mediernas syn på Lundins sudanesiska äventyr är skärande. För ledarskribenter och regeringsnära nyhetsjournalister är ett mord bara ett mord om gärningsmannen är ensam, galen och socialt misslyckad. När däremot tolvtusen människor ligger döda i Sudans träskmarker är det tydligen frågan om något annat – oklart vad. Få är dock beredda att gå så långt som Sveriges utrikesminister som, något förnuftsvidrigt, hävdar att inga människor bodde i området där man letade olja, alltså i exakt samma område där alla andra talar om tusentals döda och tiotusentals fördrivna.
Och det är här poliser och journalister skiljer sig åt. För polisen är mord fortfarande mord. För hejaklacksjournalisterna däremot finns inga döda eftersom utrikesministern fastslagit att ingen dött.
Med andra ord: Objektiviteten har runnit ut från ganska många redaktioner.
Andra, inte minst några av ekonomiredaktionerna, har valt att finkalibrera den gamla hederliga moraliska kompassen.
Även regeringen är tämligen postmodern och heterogen. Medan finansmarknadsminister Peter Norman sätter en helt ny etisk standard och sparkar gräddan av svenska styrelseproffs för muthärvan i Teliasonera, planerar utrikesminister Bildt oljeprojekt med den ökände sudanesiske tortyrmästaren Nafie Ali Nafie. Eller sätter sig på tvären när EU vill ta i med hårdhandskarna mot Syriens diktator. Eller vägrar kritisera utvecklingen i Ungern.
Men inte sällan byter journalister och poliser plats. Nu är det den senare gruppen som ”gräver”, förutsättningslöst, för att få fram en objektiv sanning. Och de förra, som i maskopi med makten, ägnar sig åt att mörka eller åtminstone förhandla bort brott.
Inte så konstigt – alla fikonlöv har fallit och eliterna har skamlöst hånglat upp varandra. Men polisen håller sig på betryggande avstånd. Lever i ett annat solsystem.
Frågan är vem som i slutändan vinner slaget om verkligheten. Snuten som intar lunchen vid korvmojjen eller redaktionerna som befinner sig på 10 000 meters höjd tillsammans med oljedirektörer och ministrar där de flygs in till Ogaden, Qatar eller andra exotiska resmål.
De förstnämnda, tippar jag.
För lika långsamt som obönhörligt mal rättvisans kvarnar. Mutbrottsutredningen mot Teliasonera, skandalerna kring Jas-exporten, vapenfabriken i Saudiarabien och Lundinutredningen går inte att förhandla bort.
Hur benhårt än den nyborgerliga pressen tror att det är möjligt. För samma opinionsbildare som i alla år skanderat om vänsterns relativism, kan nu gå bananas i mänsklighetens och yttrandefrihetens namn på grund av några borttagna Tintin-album, men totalt bortse från omfattande människorättsbrott med svenska kopplingar på Afrikas horn. Eller i Syrien. Eller i Eurasia. Det är postmodernismen i ett nötskal: en seriefigur är verkligare än människor av kött och blod.
Det paradoxala är att den här utvecklingen kommer nu. I dag är verkligheten enligt högern så komplicerad att man inte kan veta vad som är sant eller falskt i rapporteringen från Syrien, ”det kan vara så, men det kan också vara så”. Detta samtidigt som, om jag får uttrycka mig lite bildtskt, teknikens landvinningar gör det möjligt att veta exakt vad som händer i just detta ögonblick överallt.
När journalisten Johan Mathias Sommarström berättar om hur människorna i krigets Syrien ser på Sverige, säger han (P1 Morgon 27 feb):
– Som svensk journalist fick jag försvara mig ganska ihärdigt (…) Enligt dem (rebellerna, min anm.) då, ska Carl Bildt ha gjort affärer med Bashar al Assad tidigare under sin tid som styrelseledamot i Lundin Oil.
Intervjuaren: Hur är bilden av Sverige?
Sommarström: – Ja, bilden är ganska solkig, dels det här Bildts påstådda affärer med Lundin Oil men också för att Sverige och Bildt vägrade skriva på ett avtal där man ställde Bashar al Assad inför krigsförbrytardomstol.
Alltså: Lundins affärer i Syrien och Bildts hållning i Syrienfrågan är mer omtalad i det avskurna Aleppo än i svenska medier.
Chansen, eller kanske ska vi säga risken, att det postmoderna journalistiska sanningsbegreppet och det absoluta juridiska sanningsbegreppet kolliderar är överhängande.
