Regeringens koffert – teaterns gravkista
En kulturpolitik som straffar ut mångfalden
Alliansens koffertmodell för kultur innebär inte blott ett minskat statligt ansvar för konsten och kulturen, den har också andra olyckliga konsekvenser, varav en slår mig med full kraft i Paris. Här, liksom i de flesta europeiska storstäder, är det en ständig trafik av gästspel. Jag har på kort tid sett John Neumeier och Hamburgbaletten med Parzival – episoder och ekon, belgiska tg Stan med Le Tangible (som ska gästa Norge, två gånger) och ändå återstår exempelvis Theatre de Complicité eller Merce Cunninghams danskompani. Listan kan mångdubblas.
Gästspel kräver kontakter, ekonomi och god logistik. Med all respekt för kunskaper och erfarenheter runt om i landet, så innebär koffertmodellen ett slags nyckfullhet. Mycket kommer att hänga på budgetårets anslag och enskilda personer. Ekonomiskt lär endast de riktigt stora institutionerna i de stora städerna kunna ta hit betydande gästspel. Logistiken kräver exempelvis ett samarbete över regionerna, något som kommer att ta lång tid att institutionalisera.
Scenkonsten är till sin natur lokal i sitt tilltal till publiken, men global när det gäller att utveckla den konstnärliga framställningen. Koffertmodellen dödar alltså konsten från båda ändarna, tills endast ett litet oförargligt mittparti återstår. Kofferten blir en gravkista och det är väl helt enkelt meningen att de som blir kvar ska dansa på den graven.
