Trendkänslig pophistoria
Martin Aagård ser svenska artister adlas i en mörk källare på Djurgården
SWEDISH MUSIC HALL OF FAME En fransk turistfamilj har förirrat sig in på presskonferensen för årets utnämningar till Swedish Music hall of fame i tron att de hamnat på Abba-museet.
Det är lätt att missta sig. Båda håller till i källaren på Björn Ulvaeus hotell på Djurgården och det är ärligt talat ganska mörkt i lokalen. När de inser sitt misstag kilar de raskt vidare. De har ju kommit för att få en glimt av svensk popglamour.
Och det säger väl det mesta om svensk musikalisk berömmelse. Först kommer Abba, sen kommer ingenting, sen kommer ingenting … och sen kommer Anders Burman som drev Metronome studio där några av Abbas mest legendariska låtar spelades in.
Han var ett av namnen som i går presenterades på den skumt belysta presskonferensen. Oväntat och roligt eftersom det visar att juryn faktiskt förstår att belöna alla konstnärssjälar som slavar i musikbranschen, inte bara de klarast lysande stjärnorna.
Och det ligger helt i linje med juryns ordförande Jan Gradvalls uttalade syn på popmusik. Genrehierarkierna ska rivas. Det mest nyskapande görs ofta i den breda mainstreampopen. En låtskrivare och producent kan vara en lika stor artist som en sångare.
All musik är popmusik.
När Jussi Björlings namn presenterades var det följaktligen med motiveringen att ”Sveriges första popstjärnor var operasångare”.
Och ingen blev direkt förvånad när juryn fortsatte rada upp megakändisar: Carola, Robyn, Yngwie, Alice Babs, Neneh Cherry, Ulf Lundell och Peps Persson. Men Hallå, Hallå, Gullan Bornemark var ändå en rolig överraskning. Hon verkade också gladast av alla och sjöng för varje journalist som sträckte fram en mikrofon.
Robyn vill först inte svara på frågor men ställer sedan och poserar med de andra coola tjejerna Carola och Neneh. Jussi Björlings och Anders Burmans söner Lars och Svante har svårt att få sin del av uppmärksamheten, men Robyn lovar att Instagramma en bild med Jussis son.
Ryggar dunkas. Alla beundrar varandra och är hedrade över att få stå bredvid sina idoler och sånt, men ingen utom Gullan verkar särskilt entusiastisk över själva utmärkelsen.
Det här var andra året i rad som svenska artister adlas i källaren på Björn Ulvaeus hotell. Juryn verkar onekligen ha en plan, men än så länge är det för tidigt att säga hur deras bild av pophistorien egentligen ser ut.
Tyvärr för juryn kommer det vara dags att skriva om den redan om några år.
För pophistoria är också popmusik.
Det som känns helt rätt idag, kommer garanterat att vara helt fel i morgon.
