Inget smicker i makalös debut
Sami Said skapar ett verkligt och angeläget rum att uppleva
Noha från Göteborg är en typisk svensk.
Han läser humaniora på universitet, är osocial, tystlåten och konflikträdd.
Helst av allt vill Noha smälta ihop med väggen, men det går inte.
För han är svart. Från Eritrea. Och så är han muslim.
Sami Said debuterar med romanen Väldigt sällan fin. Det är en av de bästa svenska debuterna jag läst. Said är inte underhållare eller estet utan snarare kompromisslös, inte ett dugg insmickrande och medvetet renskalad från charm. Som om författaren ville säga: jag tänker inte göra det lätt för er. Jag tänker inte curla er. Ni är redan privilegierade, så försök att för en gångs skull anstränga er för att förstå någon annan.
Är det någon jag-berättare Sami Said påminner om, så är det Knausgård. Det knastertorra tilltalet som knöligt, stökigt och obevekligt skapar ett verkligt och angeläget rum för läsaren att uppleva.
Svårläst, alltså? Inte alls. Jag slukade boken. Tacksam över att en debuterande svensk författare kan vara så berättarglad och ta sin läsare på så stort allvar.
Huvudpersonen Noha vill som sagt göra sig själv osynlig. Det går så där. Omgivningen envisas med att använda honom som en projektionsyta.
Abdul-nånting, en svensk konvertit, plågar Noha med långa samtal om Koranen och hetsar den muslimska motsvarigheten till pingstvänner på honom. Anna, en charmig och självupptagen virrpanna, attackerar Noha med en vänskap från helvetet där allt ska vara som på Saltkråkan. Storkusinen som bor i det rasistiska Saudiarabien vill att Noha ska vara förebilden från Sverige, landet där utbildning är gratis och invandrare får rösta.
Ingen i hela världen har tid att lyssna på Noha. Ingen vill veta vad han har varit med om, vad han tänker på, vad han längtar efter. Världen vill fylla honom med innehåll, men Noha är redan full till brädden. Av sorg. Av längtan. Av klarögd insikt.
Jag vet inte om det är till romanens fördel att stämningen skiftar så kraftigt i andra delen, som utspelar sig i Eritrea. Här hade jag önskat en tuffare redaktör. Överhuvudtaget hade jag önskat att förlaget hade ansträngt sig mer. Layouten är inte bra, titeln är inte bra.
Bortsett från det är Väldigt sällan fin en makalöst begåvad debutroman – och en riktig aha-generator.
PROSA
Väldigt sällan fin
Sami Said
Natur och Kultur
