Othello ett spel om dåligt skvaller
Romapubliken serveras stora känslor i Shakespeares klassiker
Jag kapitulerade inför Trettondagsaftons scenografi i Roma förra året. Den bestod helt av mosaik, små grekinnor, vilt sprutande puttis och konstgräs. Jag ansåg det helt enkelt för humorbefriat att inte omfamna det rummet, även om det skrämde. I år ges Othello. Och allt består av högdesignade kantiga moduler i mörk plywood och trots allt, ruinens stenyta och Thomas Segerströms vana att sätta upp sin Shakespeare rakt och traditionellt passar bättre i brunt.
Tragedin om Othello, den ärbare moren som manipuleras av otrohetsrykten till att döda sin älskade Desdemona, kan spelas med ögat riktat mot många punkter. Hans svarthet, möjligen speglad i det lugnt brunbetsade rummet, kan bli en antirasistisk fana om hat och utanförskap om den från början döda drömmen om lycka och ära under så omöjliga pigmentförutsättningar. Eller så kan tragedin tvärtom ge bevis för att det barbariskt vilda kokar bara några ränker bort, att strypning ligger nära till hands för halvapan. Man kan strunta i färg och spela fram Desdemonas modernt upproriska och om man tänjer ut det, feministiska jag.
Jago, den svekfulle rådgivaren som lätt blir pjäsens huvudroll, kan vara maktneurotiker, förälskad i Othello, eller förblindad av rasångor. Eller en man som haft för många som vikarierat i ”mina lakan” och inte längre tål synen av förälskelse.
Denna senare buttra, bittra variant är Allan Svenssons. Han är en sliten, besviken, misogyn, numera rätt tjock och supen Jago vars hat mot Othello tar sig uttryck i mekaniska haranger om svartingar och hyndor. Likt de trötta utfallen från ett tjurigt fyllo på tunnelbanan som avundas och avskyr alla dessa unga, ranka, framgångsrika medresenärer som fortfarande tror sig ha en chans på livet.
Det är en bra tolkning som blir begriplig mot Peter Gardiners lite försiktigt artigt sensuella Othello och Ida Wallfelts gracila sprittande, nästan irriterande rara Desdemona. Det var då själva fan vad unga och värdiga och kära de är, är regins val av Jagos inställning, en roll vars dolda agenda och underliggande motiv oftast styr
tolkningen av pjäsen. Det blir ett spel om känslor, dåligt skvaller och sex som en något kylslagen men erfaren publik tycker är roligt.
Sedan är det svårt att spänna upp hela den dödliga smärtan i en av teaterhistoriens sorgligaste slutscener, men kikar man lite mot skuggorna, ser man Svenssons helt hopsjunkna, människolessa lodisrygg bära en stor del av den.
TEATER
Othello
Översättning: Mats och Lars Huldén
Regi: Thomas Segerström
Scenografi: Marcus Olsson
I rollerna: Peter Gardiner, Allan Svensson, Ida Wallfelt, Ia Langhammar, Victor Trädgårdh m fl
Scen: Romateatern, Gotland
Speltid: 2 tim 45 min
